Adam Anker är sakta på väg till livet igen, efter en period av ofattlig sorg. Han har förlorat sin framtid, och hans behov av att se tillbaka på sin bakgrund blir starkare. Av en händelse ser han en efterlysning på ett museum, postad av Clara Fried. Hon efterlyser information om sin bror Adam Lipski, som hon inte sett sen 1939. Adam Anker hette en gång just Adam Lipski. Han tar kontakt med Clara och sakta rullas hans släkts historia upp. Samtidigt reflekterar Adam över det som varit, hur han en gång i Sverige träffade Cecilia Hägg och hur han senare flyttade ensam med deras gemensamma dotter Miriam till Nya Zeeland.

Linda Olsson skriver, precis som i ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” finstämt och innerligt, och tecknar personporträtt som går rätt in.  I början av boken är Adams sorg så närvarande att jag knappt orkar läsa, och funderar allvarligt på att inte slutföra boken. Men ju mer det handlar om hans bakgrund, desto lättare flyter det. Men samtidigt upplever jag boken som något ojämn, och vissa bitar fastnar inte alls. Jag kan tänka mig att en person med mer kunskap om musik kan få ut ännu mer av boken. Linda Olsson väjer inte för svåra teman, som sorg och moderskärlek (eller avsaknaden av sådan). Även om jag är något kluven till boken fortsätter jag att rekommendera Lindas böcker, hon skriver oerhört vackert!

Betyg: 4