Jacob Jankowski är 93 år gammal och sitter på ett hem. En dag kommer en cirkus till stan, och det väcker starka minnen hos Jacob. Som ung man hamnade han av en slump hos Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow och färdades med dem på deras tåg i början av depressionen. Han reser med som vetrinär, och formar band både med cirkusens arbetare och artister. Redan från början fascineras han av cirkusens stjärna Marlena, som har en fantastisk hand med hästar. Hon är gift med den charmerande och grymme August. När cirkusen en dag får ett nytillskott i form av elefanten Rosie så påbörjas det som ska forma resten av Jacobs liv.

”Water for elephants” (som den heter även i den svenska utgåvan) av Sara Gruen är en historia om cirkusliv, om vänskap och kärlek men också om att bli gammal långt från den person man en gång var. Boken är uppbyggd så att man omväxlande får möta den 93-åriga Jacob i nutid, och den Jacob som hamnar på cirkusen och får en omtumlande tid där.

Boken är målande, och det förvånar inte att den nyligen blivit film, det är som att läsa ett filmmanus stundvis. Kanske översättningen har en del med det att göra, men det känns som om språket är lite fattigt stundvis och det blir en ytlig beskrivning som stör mig. Men stundvis så fascineras jag av en del av händelserna och lever mig in i den. Beskrivningen av Jacob är stark, liksom August (utifrån sett), men övriga personer uppfattar jag som skuggfigurer. Boken är delvis underhållande, men delvis inte. Mitt intryck är kluvet. Oavsett detta så ser jag fram mot att se filmen, för jag tror den passar som film.

Betyg: 3.