Leena och hennes finska föräldrar flyttar in i en ny fin lägenhet. Bostadsområdet fylls av invandrare och låginkomsttagare och döps snart i folkmun till ”Svinalängorna”. Leena, hennes syskon och föräldrar tycker först det är himmelriket, men snart hinner vardagen i kapp dem. För föräldrarna blir allt tyngre och efterhand så blir perioderna de super allt längre och allt frekventare. Bägge föräldrarna är periodare och Leena vet aldrig hur nästa dag kommer att se ut. Men Leena har också sina kompisar, en del i samma situation som hon, och det är hos dem hon tillbringar mycket av sin vardag.

Susanna Alakoski tecknar i ”Svinalängorna” en vardag för barn till alkoholister, en vardag i 70-talets Sverige. Hon gör det med ett enkelt språk, snabba teckningar av små och stora händelser. Boken är lättläst och berör ett allvarligt ämne med enkla medel.

Trots detta så griper aldrig boken tag i mig som jag egentligen vill att den ska göra. De snabba bilderna gör att jag aldrig riktigt fastnar, aldrig riktigt ”blir” Leena. När Alakoski använder språket för att med antydningar och liknelser visa att Leena försöker glömma verkligheten så tappar jag greppet, jag förstår inte vad det är som egentligen händer. Trots att detta är en annan kategori så kan jag inte låta bli att jämföra med Åsa Lindeborgs ”Ingen äger mig” som var en bok som länge levde kvar i mig och berörde oerhört. Det gör inte den här boken.

Men ämnet är angeläget så prova gärna att läsa boken och se om ni tycker bättre om den än jag gjorde!

Betyg: 3