Regnet vräker ner och stormen viner som aldrig förr den här höstdagen i 
oktober i Arvika med omnejd. De enda som kommer fram är räddningstjänsten, och det är knappt det. Sallys Café & Restaurang ligger på en höjd, och blir av vattenmassorna avskuret från resten av bygden. På restaurangen befinner sig en grupp människor. Minna, Sallys systerdotter och nu ägare till restaurangen, som lever i en lögn och är sargad av sin bakgrund. Anette, som jobbar på restaurangen, gift med alkoholisten Sonny och trött på det mesta. En föredetta Dramatenskådespelerska, Marguerite, som försöker komma sin son närmare. Henrik, Marguerites man, en oerhört arrogant och elak ekonomiprofessor. Ritva, som har ett tillfälligt jobb på lokaltidningen, och som har varit ute med fotografen Micke för att leta scoop i stormen. Tyrone, den tysta, som egentligen är pensionerad men ryckt in för räddningstjänsten. Osynlig men ändå närvarande är Minnas dotter Sofia och Minnas far TV-kändisen Dag Tynne som aldrig velat erkänna henne. De närvarande har var och en sin livsberättelse, med fokus i familjen, i släkten, i arvet och i att inte vara den man från början ville vara. Plötsligt tar det hela en dramatisk vändning pga stormen.
”Moderspassion” är Majgull Axelssons senaste bok, den utkom 2011 på Brombergs förlag. Majgull Axelsson är en journalist som började skriva om barnprostitution och fattigdom i Sverige. En av hennes mer kända böcker är Rosario är död från 1989. Hennes skönlitterära debut var Långt borta från Nifelheim som kom 1994. En av hennes mest kända böcker är Aprilhäxan från 1997.
Dokumentära böcker är sällan min ”grej”. Jag gråter nästan aldrig när jag läser en bok. Men den dokumentära boken Rosario är död grät jag när jag läste för många många år sedan. Sen dess håller Majgull Axelsson en speciell plats hos mig.
Nu var det länge sedan jag läste en bok av henne, så det var inte med alltför stora förväntningar som jag grep mig an den här boken. Vad jag hade glömt var Axelssons fascinerande förmåga att dra in läsaren i boken, att med små språkliga medel måla en tavla. Hon kommer t.o.m. undan med litterära grepp som jag annars skulle vara högst skeptisk till. Och egentligen vet jag inte vad det är som jag tycker så mycket om. Men något är det. För det är innerligt och kryper nära.
Bokens centrum är relationerna mellan döttrar och deras mödrar, eller kvinnor och deras släkt och arv. Det handlar mycket om hur man inte kan komma ifrån arvet, hur fördomar går i arv. Att det man just försöker undvika att ge i arv till sina barn går i arv, eller så skapar undvikandet nya problem. Det är saker jag funderat mycket på även utanför läsandets värld, och jag tycker Axelsson beskriver det bra. Med små medel.
Boken är uppbyggd med kapitel ur olika personers synvinkel. Huvudpersonen Minna återkommer flera gånger som berättare och där har Axelssons svävat ut i sin berättelse. Jag har svårt för Minnas nära-döden-hallucinationer (eller vad det är…), det blir lite väl underligt. De övriga berättarna är tre kvinnor (Anette, Ritva och Marguerite) och en man (Tyrone), och deras berättelser känns mer handfasta, liksom Minnas minnen från tidigare delar av sitt liv.
Det finns många vackra och tankvärda saker att citera ur den här boken men som fysiker så ler jag lite extra åt detta: ”En riktigt stilig karl av den lätt förvirrade akademiska modellen. Vad var han professor i? Fysik, förstås. Den ädlaste av naturvetenskaper.” Jag tycker mycket om boken och Axelssons sätt att skriva. Genast hamnar några av hennes äldre böcker som jag inte läst på att-läsa-listan.
Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är Dagens bok, En bokcirkel för alla, Sladdertackans bokblogg, Beroende av böcker och Snowflakes in rain.
Omdöme: Innerlig berättelse om mödrar, barn, arv och släkters förbannelse i skuggan av en storm.
Betyg: 4+
