1) Bokstaven Ä idag, som i… Äpple, Ärlig, Äventyrlig, Äcklig, Äktenskap

2) Och en karaktär med för- eller efternamn på Ä. Det känns spontant lite lurigt måste jag säga.

3) Äntligen!, utropade Gert Fylking när Horace Engdahl och senare Peter Englund avslöjade nobelpristagen i Börshuset. Vilken nobelpristagare skulle få dig att brista ut i ett rungande Äntligen? Har det kanske redan hänt?

1) Äppelkindade Maj är inte riktigt Ärlig mot sig själv när hon träffar Tomas. Han är betydligt äldre och verkar spännande men när hon lär känna honom så är han alls inte Äventyrlig utan ganska bunden till sin familj. Stundvis tycker Maj dessutom att han nästan är Äcklig. Men har man gett sig in i ett Äktenskap så får man inte ge upp, även om det bara var för att man blev gravid. I Kristina Sandbergs “Att föda ett barn“.

2) Som vanligt blir barn- och ungdomslitteraturen min räddning på knepiga bokstäver. Nej, det är inte Harry Potter som får komma till undsättning utan det är det udda spöket Mystiska Milla, som Unni Lindell och Fredrik Skavlan skrivit och illustrerat böckerna om. I Millas stora spökfamilj finns ett gäng små spöken som Milla inte riktigt kommer överens med och ett av dem är Äckliga Änox. Jag tyckte böckerna om Milla hade ett härligt språk, men barnen blev aldrig riktigt förtjusta i dem.

3) Alltså, Nobelpriset är någonting som inte intresserar mig så väldigt. Så något Äntligen kommer det inte att bli. Men när Lyrans Noblesser ställde samma fråga i sin intervju av mig, så svarade jag att en som borde ha fått det medan det gick var Sven Delblanc.

Den största ickeparlamentariska maktfaktorn är utan tvivel kungafamiljen, där var och en brottas med sina egna problem, alla från Kungen till Partyprinsessan. Att Kronprinsessan förälskat sig i Danny, en enkel pojk från folket, ger Statsministern en oanad öppning till makten.

Lars Ragnar Forssbergs “Blått blod” är en politisk satir. Forssberg romandebuterade 2005 med “Fint folk” och det här är hans andra roman. Han är PR-konsult och journalist.

Den här boken fick jag genom tjänsten Booked och det var en ren chansning när jag klickade hem den, då “politisk satir” och “modern saga” inte tillhör de ord som brukar tilltala mig på baksidan av en bok. De första kapitlen i boken roade mig oanat. Det fanns en hel del klockrena ”one-liners” som beskrev kända politiker och jag kom på mig själv att småle. Men redan efter ett par kapitel började jag tröttna på det som snart kom att kännas som enbart rena elakheter. Boken började kännas oändligt lång, och snart var det enda intressanta om man kunde identifiera vilka författaren gör sig rolig över. Grundspelarna som Göran Persson, Björn Rosengren, Tomas Bodström och kungafamiljen skapade inga större problem. Tarras Wahlberg och Aje Philipsson likaså, eller när Bildt och Sahlin får sina kängor. En del andra krävde mer klurande. Men inte ens det kunde upprätthålla mitt intresse, för personerna är så urbota tråkiga allihopa!

Jag konstaterar än en gång att politisk satir inte är min sak, och Forssberg har inte lyckats få mig övertygad om något annat. Hela konceptet skulle passa bättre i en vass krönika eller något annat kortformat, där läsaren kan få några snabba skratt på någon annans bekostnad. Läste ut boken gjorde jag, men det får nog tillskrivas min envishet.

Jag vill i alla fall rekommendera Booked. Känner ni inte redan till konceptet kan ni läsa mer här och så kan ni förstås registrera er på bookeds sida.

Omdöme: En tråkig raljerande politisk satir som övergår i en rad elakheter.
Betyg: 2.

Jag har bara snabbt bläddrat igenom reakatlogerna och konstaterat att de böcker som intresserar mig har jag faktiskt redan läst, eller så står de redan i hyllan för att läsas. Så det är knepigt att komma ihåg exakt vilka böcker som fanns i katalogerna. Men jag gör ett försök och kikar i katalogen igen. Givetvis hittar jag en massa bra böcker som jag vill tipsa om, men jag tar tre ur olika kategorier.

1) I kategorin “Romaner” så väljer jag Morgan Larssons Radhusdisco. Den valde jag i bokcirkeln på jobbet för ett par år sedan och det var en riktig lyckoträff. Boken handlar om Morris som växer upp på 70/80-talet och är en beskrivning av honom, hans familj och hans kompisar. Den är härlig läsning, i synnerhet för oss som är födda i slutet av 60-talet. Gillade du Torbjörn Flygts Underdog så ska du prova den här!

2) I kategorin “Ungdom” så väljer jag John Flanagans Gorlans ruiner. Den handlar om 15-åriga Will som kommer som lärling till spejaren Halt. Den är den första i serien “Spejarens lärling”, där det till svenska finns tio böcker översatta. Den här rekommenderar jag inte för att jag läst den själv utan för att vår nu 9-åriga son läste ut boken på ett dygn i somras, och sedan har han slukat ytterligare sju böcker i serien, och t.o.m. läst om dem. I dag fick han bok nummer nio och tio i serien och han längtar redan att börja läsa dem. För alla ungdomar som gillar äventyr/fantasy!

3) I kategorin “Deckare” så väljer jag Viveca Stens I grunden utan skuld. Den är nummer tre i Viveca Stens Sandhamnsserie. En ung flicka har försvunnit och när några pojkar några månader senare gör ett makabert fynd så tror man att det är flickan som hittats. Polisen Thomas Andreasson utreder fallet. Bra svensk deckare tycker jag! Min recension hittar du här.

När man är bokslukare finns det ju naturligtvis hur många karaktärer som helst att välja bland. Men när man hittar en karaktär i en bok som heter samma som en själv så blir det lite extra speciellt. Därför tänkte jag berätta lite om Lotten i Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Lotten är när boken börjar gift med Per och de har två barn som är i tidig skolålder. Lotten har inte funderat så väldigt mycket på sitt äktenskap med Per, hon förutsätter att de älskar varandra och då får man göra uppoffringar. Som att ställa upp när Per ska jobba. Och när Per kommenterar hennes beteende eller klädsel så gör han ju det för att han älskar henne och vill henne väl. Men så en dag så säger Per att han inte älskar Lotten längre och hennes värld faller ihop. Hon går in i en bubbla där hon först inte vill erkänna att något är fel, utan vill reparera. Allt måste vara ett misstag. Hon vill helst bara isolera sig men barnen behöver henne. Med vänners hjälp och inre styrka så tar hon sig såsmåningom upp till ytan igen och påbörjar en förändring.

Jag tyckte att Lotten var en väldigt verklig karaktär även om jag inte direkt identfierade mig med henne. Hon släpper aldrig sitt ansvar för barnen och hon har en styrka innerst inne som jag tror att både hon och Per egentligen alltid vetat om. Hon kan tyckas lite manisk och som hon inte vill se sanningen, men jag tyckte det var en bra skildring av hur man reagerar i kris.

Så stifta gärna bekantskap med Lotten!

Felicia Feldts bok Felicia försvann har blivit hett omskriven i pressen och på nätet sedan den publicerades i januari 2012. Främsta orsaken är att Felicia är dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och hela boken är en uppgörelse med hennes mamma och hennes uppfostran av sina barn. Felicia har inte skrivit någon bok tidigare, och har i intervjuer sagt att hon inte heller planerar några fler böcker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några som helst tankar på att läsa den här boken först. Alla skriverier snarare avskräckte mig än lockade mig. Men när jag oväntat fick chansen att låna boken och såg hur tunn den var så bestämde jag mig för att prova. Men… alltså… jag vet inte… eller… nä! Jag kan under läsningen helt enkelt inte bestämma mig för vad jag tycker. Hela boken är uppdelad i oerhört korta fragment. Läsaren kastas mellan början av 70-talet, slutet av 00-talet, 80-talet, tillbaka till 00-talet osv osv. En del inlägg kan vara bara ett par rader, andra lite längre. Det är säkert så minnet fungerar, och som terapeutiska anteckningar fyller det nog en funktion. Men det gör mig som läsare helt förvirrad. Jag förstår inte vad som händer, vem det är hon beskriver (i synnerhet gäller det hennes egna män och relationer) och hur det hänger ihop. Jag får läsa om stycken och förstår ändå inte. Då och då blinkar det till och något blir tydligt, mycket i relation till att jag är årsbarn med Felicia.

Det finns mycket att säga om boken, för den väcker förstås tankar på föräldraskap och uppfostran. Hos mig fastnar i synnerhet beskrivningen av “mobbningsdagen” som är dagen innan födelsedagen när alla får mobba födelsedagsbarnet. Fullständigt absurt! Boken handlar om en förälder som abdikerar från sitt ansvar och barnen blir oerhört utsatta. Om den är sann? Tja, jag kan inte låta bli att undra om man debatterat “sannheten” i boken om det inte rört sig om en känd mamma? Oavsett sannheten så är det Felicias upplevelser. Begravningen på slutet tolkar jag helt symboliskt, det är beskrivningen av hur hon slutar försöka försonas. Som parentes sagt tycker jag att titeln är genialisk på många plan! Det hoppiga upplägget och det stundvis torftiga språket gör att boken saknar de kvaliteter som för mig innebär en stark bok. Jag kan se det utsatta barnet och lida med det, men boken lever inte kvar i mig efteråt. Jag kan bara hoppas att den för Felicia fyllt sitt syfte.

Det finns många bokbloggar som har recenserat den här boken men jag väljer att bara ange en. En av anledningarna till att jag alls gav mig på den här boken var Bokmanias reflektion. Hon hade nämligen läst boken utan att veta vem Anna Wahlgren var och det gjorde intryck på mig.

Avslutar med en personlig reflektion. När jag läste boken hade jag en intressant diskussion med vår 9-åriga son om föräldraskap. Han hade en dag sagt att han tyckte att några kamraters föräldrar inte tog ansvar för sina barn. Jag frågade honom då hur en förälder ska vara. Han svarade “En bra mamma eller pappa ska uppfostra. Man ska hjälpa sina barn och lära dom saker som dom inte kan lära sig i skolan.”. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är precis det som saknas i föräldraskapet i boken.

Omdöme: En förtvivlat sorglig berättelse om föräldraskap och otrygga barn.
Betyg: 3-

1) Först fem ord som ska kopplas samman med en eller fler boktitlar: Återvinning, Ångest, Ålderdom, Årskurs, Åskådare

2) Å så en fiktiv karaktär med för- eller efternamn på Å.

3) Å är min systers bokstav och därför handlar sista frågan om systrar. Vilken eller vilka litterära systrar minns du bäst?

Mina svar:
1) Jag tyckte nog att Torbjörn Flygt använde återvinning av sin bok “Underdog” när han skrev “Outsider“. Johan Kraft har väl i Outsider knappast nått sin ålderdom, men har definitivt ångest över sina livsval. Han känner sig mer som en åskådare till sitt eget liv, trots att han valt en utbildning till jurist där han går årskurs efter årskurs. Läs mer om boken här.

2) Här tog det stopp med en gång. Fick anlita familjens samlade kompetens och den enda vi kom på var Alfons Åberg. Dottern mindes mycket väl böckerna, men inte sonen. Underligt, för vi läste dem för bägge, i ungefär samma ålder.

3) Systrar? Ååååååhhhh? Det måste ju krylla av systrar i litteraturen men inga som gjort intryck på mig. Vad säger det om litteraturen jag läser? Och mig? Efter ytterligare lite funderande så kom jag på “tvillingsystrarna” Rose och Yrsa  i Jussi P Adlers bok “Flaskpost från P”. Det skapar förvirring hos polisen Carl när Rose plötsligt skickar sin tvillingsyster Yrsa till jobbet istället. Eller vem är det?

Här kommer mina snabba reflektioner (det hade säkert gått att hitta fler, men de här var de första jag kom på…):

1) “Before the poison” av Peter Robinson blev jag grymt besviken på. Jag har med stort nöje slukat alla hans Alan Banksromaner och väntat ivrigt på varje ny sådan. Men nu beslutade han sig för att överge Banks och skriva, tja “något annat”. Fast jag fattade inte vad det var han försökte och jag blev väldigt besviken på allting med den boken.

2) Arja Saijonmaas biografi om henne själv och Mikis Theodorakis plockade jag i bokcirkelhyllan på jobbet med goda förhoppningar om att läsa något intressant, eftersom jag verkligen gillar och intresserar mig för Mikis Theodorakis. Men detta blev det första lågvattenmärket i år. Jag gav upp efter halva boken.

3) “Bricken från Svartvik” av Vibeke Olsson såg jag också fram mot att läsa. Den utspelar sig alldeles här där jag bor (vilket brukar vara ett plus) och jag hade hört så mycket gott om hennes böcker. Men trots att den alls inte var tjock så orkade jag inte ens igenom den. Tråkig tyckte jag den var helt enkelt. Erbarmligt tråkig.

Vad tycker du om att läsa i en recension (förutom själva recensionen då): författarinformation, ev. filmatiseringar, länkar till sidor som t.ex. Goodreads, Boktipset etc? Kort sagt: hur ser den ultimata recensionen ut enligt dig?

Tja, vad är en ideal bokrecension? Det beror ju på formatet och var den publiceras. I en tidning är det annat som styr än på en blogg. Kring recensioner på en blogg tänker jag så här.

Jag gillar en personlig sammanfattning av innehållet utan att avslöja slutet (eller annat som är viktigt för en egen läsupplevelse). Jag är inte alls intresserad av baksidestexten, den hittar jag på bokhandlarnas sidor, på förlagets och på boken om recensionen väckt mitt intresse så jag letar upp den. Dessutom är baksidestexten ibland skriven av någon som inte verkat läst boken, ibland kan vinklingen vara jättekonstig!

Jag gillar personliga reflektioner, vad boken gett läsaren. En betygssättning med någon form av reflektioner är underhållande. Länkar till andra bokbloggars recensioner är bra, för då ser man om andra tyckt samma sak och får en mer heltäckande bild.

All information som jag kan hitta på bokhandlarnas hemsidor eller förlagets, som antal sidor, vilket förlag det är som gett ut den osv intresserar mig inte så det brukar jag skippa i läsningen. Jag vill inte ha alltför kortfattat, baksidestexten plus ett par meningar i stil “den här gillade jag” ger mig inget som recension betraktat. Det ska vara personligt skrivet men ändå ha en viss struktur, inte bara spridda tankar med associationer som man inte förstår som läsare av recensionen.

Sen är det ju så att för varje ny blogg och ny stil att skriva recensioner som man hittar desto mer inser man vad som fångar en. Det är ju också det där odefinierbara i språket och stilen som antingen stämmer eller inte stämmer. Precis som med böcker:-) Det kan ju vara en recension som inte alls passar formatet jag beskrivit ovan som ändå får mig att läsa en bok, det vet man ju inte i förväg.

Ja jisses det är dags för Z. Bokstaven man gärna vill lägga i wordfeud, men kanske inte skriva bokfrågor om.

1) Först fem ord på Z. Koppla dessa framkrystade ord till en, två eller kanske fem boktitlar: Zygot, Zen, Zoo, Zooma, Zenit

2) Sedan vill jag att du presenterar en karaktär med Z i inledningen av för- eller efternamnet, eller mitt i om det funkar bättre. Det är inte så himla petigt.

3) Och slutligen till veckans fråga som handlar om en väldigt speciell zon, nämligen din bekvämlighetszon när det kommer till läsning. Hur ser den ut? Hur ofta tar du dig utanför den? Hur brukar resultatet bli då? När hände det senast?

1) När Maj blir gravid så bildas först en Zygot som såsmåningom blir till hennes och Tomas barn. I Maj, som kommer från Östersund (där det finns ett trevligt zoo - Frösö Zoo!) träffar Tomas i Örnsköldsvik dit hon flyttat. I Örnsköldsvik står solen definitivt aldrig i Zenit. Hon har helt fokus (eller ska jag säga Zoom?) på att jobba men graviditeten ändrar hennes liv, ett liv som minst av allt präglas av lugnet i Zen. I “Att föda ett barn” av Kristina Sandberg.

2) Zeliah Kazanci blir gravid mycket ung och den abort som hon först planerar genomför hon inte, och föder istället dottern Anya. Om Anyas uppväxt i en familj som domineras av kvinnor och vad som händer när hennes morbrors styvdotter Armanoush kommer på besök handlar Bastarden från Istanbul av Elif Shafak.

3) Hm, först har jag stora besvär att tolka “bekvämlighetszon” där jag tänker på soffan hemma:-D Men sen inser jag att det nog rör sig om genrer. Biografier tillhör inte min bekvämlighetszon, och mitt försök med Arjas föll inte väl ut. Men jag ger inte upp. Ännu mindre tillhör Fantasy min bekvämlighetszon och Hungerelden var inte min grej. Men jag ger inte upp där heller, för både Sagan om ringen och Harry Potter måste väl ändå sägas vara i gränslandet till Fantasy. Eller?

1: Bokföring enligt Monika. Jag minns inte hur jag hittade Monika men det här är en bokblogg jag läser rätt ofta. Jag gillar hennes sätt att skriva, vi har lika boksmak och numer äger vi samma bokföringsprogram för böcker också:-D

2. TidningsIda blev min hemliga bokvän i Julklappsbyte Large i vintras. Hon skickade inte bara blåa pärlor och garn utan dessutom visade det sig att vi hade lika boksmak, så många av hennes tips hamnar på min “att läsa lista”. Så hennes blogg har jag fortsatt besöka ofta sen dess.

3. Tina O har sina rötter i Jämtland, granne med Västernorrland där jag bor, och vi har genom bokbloggandet hittat gemensamma beröringspunkter. Jag gillar layouten på hennes blogg och sättet hon skriver inlägg på.

Det finns en massa fler bokbloggar jag regelbundet besöker och skulle vilja tipsa om. Men det kommer väl fler tillfällen;-)