”Stryparen” av Jonas Moström

13 december 2011. Snön vräker ner i Sundsvall och SMHI förutsäger att det ska bli ännu värre.  Göran Huldt, en lokalpolitiker som varit med och beslutat om neddragningarna i sjukvården i länet, tas in på akuten med lunginflammation och placeras över natten i ett rum på avdelning nio. Jourhavande läkare är Erik Jensen. Vid fyra på morgonen hittas Huldt strypt, knivskuren i ansiktet, och polisen tillkallas. Det är kriminalkommissarie Johan Axberg och hans kollegor som kommer till sjukhuset för att utreda mordet. Innan de har hunnit ta reda på vem som är mördaren hittas ytterligare ett offer… och ett till… Under tiden tilltar snöfallet och sjukhuset isoleras från omvärlden. Mördaren finns kvar på sjukhuset och det blir en kamp mot tiden för poliserna att förstå motivet och hitta mördaren innan fler mördas.

”Stryparen” är Jonas Moströms sjunde bok om kriminalkommissarie Johan Axberg och läkaren Erik Jensen i Sundsvall. Den första boken ”Dödens pendel” kom ut 2004. Jonas Moström är författare och läkare från Jämtland som numera bor i Stockholm. Han gjorde sin AT-tjänstgöring på sjukhuset i Sundsvall.

Som jag skrivit många gånger förut här på bloggen så är jag förtjust i deckarserier, och serien om Johan Axberg och hans vänner och kollegor är inget undantag. Min recension av den förra boken, ”Evig eld”, kan ni läsa här. Det var med glädje jag hittade paketet från förlaget i brevlådan och kastade mig in i boken. Men tyvärr så måste jag säga att det här tillhör en av de svagaste böckerna i serien.

Det positiva först. Det är som vanligt en klassisk intrig, med flera mord, en jakt, förvillande spår, och en upplösning med viss ”twist”. För mig som Sundsvallsbo så höjer det läsupplevelsen när den utspelar sig i Sundsvall. För boende i Västernorrland så är det också fortfarande högaktuellt med debatten kring neddragningarna i sjukvården, och det vävs in på ett bra sätt.

Men boken lämnar mig ovanligt oberörd. Både Johan och Erik och de övriga poliserna får ovanligt lite plats, de utvecklas inte alls och känns endimensionella. Johan och Erik blir jag mest irriterad på, i synnerhet Johan. Intrigen känns tillkämpad med många lösa trådar som inte förklaras, den hade kunnat utvecklas mer. Morden på tok för många och ett insnöat sjukhus fullständigt orealistiskt, men sådana litterära friheter kanske man kunde accepterat om boken fängslat på andra sätt. Ytterligare en sak som stör mig, men som författaren förmodligen inte är skyldig till, är baksidestexten. Den innehåller nämligen en del som jag inte tycker stämmer med boken!

Kommer jag att läsa den åttonde boken om en sådan kommer? Jodå, jag är tillräckligt intresserad av Johan Axberg och de övriga, och hoppas att de får mer utrymme igen i nästa bok.

Boken är ett recensionsexemplar från Lind&Co.

Omdöme: En något torftig deckare om en mördare som härjar på ett insnöat sjukhus i Sundsvall.
Betyg: 3

 

”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt

Året är 1880, platsen är Stockholm. Beatrice Löwenström har som föräldralös vuxit upp hos sin farbror Wilhelm, hans fru Harriet och sina två kusiner Edvard och Sofia. Beatrice pappa var professor i Lund och lärde sin dotter att uttycka sig och argumentera för sina åsikter på ett sätt som inte är vanligt bland kvinnor. Hennes farbror har haft helt andra uppfostringsmetoder. Den enda som Beatrice känner sig nära i familjen är Sofia. En kväll på Operan så möter Beatrice en framgångsrik affärsman och ungkarl som gärna omger sig med vackra kvinnor, norrmannen Seth Hammerstaal. Seth fascineras av Beatrice som ger svar på tal på ett sätt han inte är van vid, och de attraheras starkt av varandra. Snart är indragna i ett passionerat förhållande. Men Wilhelm och Edvard har andra planer för henne, planer som involverar den obehaglige greven Rosenschiöld. Ska Sofia få Johan som hon är upp över öronen kär i måste Beatrice göra uppoffringar. Uppoffringar som hon inte kan ana i förväg hur stora de kommer att  bli.

”Överenskommelser” är Simona Ahrnstedts debutroman, och den publicerades av Forma Books 2010. Simona Ahrnstedt är psykolog och kbt-terapeut. ”Överenskommelser” är svensk ”romance”, en genre som sägs vara på intåg. En intervju med Simona i Litteraturmagazinet kan man läsa här.

Jag fick upp ögonen för den här boken genom en recension av Bokdivisionen, och tog chansen när jag kunde få den som recensionsexemplar (i pocket) från Damm förlag. Det är många år sedan jag läste ”romance” och då var det böcker som var av sämre litterär kvalitet, som de s.k. Harlequinböckerna. Men jag slukade dem ändå.

Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om ”Överenskommelser”. Den är bra skriven, och när jag tar upp den och läser så är det en bladvändare, jag kan inte sluta. Men ändå är det ingen bok jag längtar till när jag lägger den ifrån mig. Förmodligen är det genren, att ”romance” inte är riktigt min sak.

Det är en svår balansgång i den här genren att inte teckna personerna schablonmässigt. Alla huvudpersonerna är vackra och karismatiska, och de flesta av de onda även fysiskt frånstötande. Men personerna i ”Överenskommelser” är inte endimensionella utan blir personligheter. Det är skickligt av författaren. Beatrices och Seths romans slår det gnistor om utan att det blir banalt.  Ibland blir det lite absurt hur mycket Beatrice och Seth kan missförstå varandra och jag har lust att skrika ”jamen, prata med varandra!”. Men vem vet hur lätt det var på 1800-talet? Att bokens 1800-talskvinna är en egensinnig person med åsikter är förstås tilltalande för den läsande 2000-talskvinnan. Beatrice är verkligen inget våp. Även om man vet hur boken ska sluta så lyckas Ahrnstedt hålla intresset uppe för vägen dit.

Det är ren underhållning, men ganska skönt att läsa en bok där man vet från början (eftersom det ligger i genren ”romance”) att det blir ett lyckligt slut!

Boken är ett recensionsexemplar från Damm förlag, Forma Books AB.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är: Bokdivisionen, En bok om dagen, Bokhora, Malins bokblogg, Eli läser och skriver, Lingonhjärta , Bokhyllan i pepparkakshuset och Bokbloggen.

Omdöme: Svensk romance om den viljestarka Beatrice och karismatiska Seth, i 1800-talets Sverige, vars förhållande stöter på motstånd.
Betyg: 4-

 

”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson

En björn anfaller en hund och när man spårar upp björnen och skjuter den hittar man inte bara resterna av hunden i björnens mage utan även en människotumme som såsmåningom identfieras.

Några månader senare så uteblir Sol-Britt Uusitalo i den lilla byn Kurravaara från sitt jobb. Kammaråklagare Rebecka Martinsson åker hem till Sol-Britt med sin granne Sivving och polisen Krister Eriksson. De hittar Sol-Britt brutalt ihjälstucken och hennes sjuåriga sonson Marcus som bor hos henne är försvunnen.  Polisen Anna-Maria Mella och hennes kollegor börjar utreda fallet. De upptäcker snart att det finns en historia med tragiska våldsamma dödsfall i Sol-Britts släkt. Hennes farmor Elina kom till Kiruna 1914 som lärarinna och mördades några år senare. Även Rebecka och Krister engagerar sig i fallet, i synnerhet i släktens historia. Det gäller att hitta sambanden innan någon annan råkar illa ut. Kanske det är Marcus som står på tur?

”Till offer åt Molok” är Åsa Larssons femte bok med kammaråklagare Rebecka Martinsson och polisen Anna-Maria Mella. Den första boken, Solstorm, kom ut 2003. Böckerna har sålt i över en miljon exemplar i Sverige, och sålts till över 30 länder. Åsa Larsson är utbildad jurist. Hon är uppvuxen i Kiruna, där hennes böcker utspelar sig, men är numera bosatt i Mariefred. Boken är publicerad 2012 på Albert Bonniers förlag.

Jag har läst samtliga Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, och har tyckt att de varit spännande. Kanske var det Solstorm som gjort störst intryck på mig. Till offer åt Molok har blivit omskriven och prisad på många bloggar och i många recensioner sen den kom ut mycket nyligen. Tror inte jag läst en enda negativ recension, vilket är rätt fascinerande. Det var med rätt höga förväntningar som jag grep mig an boken.

Det är ofta intressant med språket i böcker, och det kan det vara även i en deckare/spänningsroman, även om det inte behöver vara centralt. I den här boken är det rätt framträdande. Åsa Larsson skriver i korta koncisa meningar. Språket är ”kargt” och det förstärker den bild hon verkar vilja skapa av det korthuggna karga norrländska som också återspeglas i flera av karaktärerna och naturligtvis naturbeskrivningarna. Det är skickligt gjort när språket förstärker.

I boken får vi omväxlande följa nutid och dåtid, dvs vad som händer när Elina Pettersson anländer till Kiruna och åren som följer. Kirunas historia tecknas så man blir intresserad av att ta veta mera. Det är faktiskt de tillbakablickande styckena som jag blir mest förtjust i, trots att jag följt Rebecka och de andra karaktärerna genom flera böcker. Det är rätt långt mellan Åsa Larssons böcker, så i viss mån så har jag glömt bort dynamiken mellan de olika personerna i nutid, men det spelar ändå inte så stor roll. Rätt snabbt minns jag igen. Det finns också roande stycken, och det är de om hundarna…

Och så spänningen då? Jo, den är spännande. Jag läste ut boken under en lång bussresa så jag kunde låta mig uppslukas. Men ändå är det inte det egentliga mysteriet som är det spännande, utan de funderingar som uppstår kring människors beteende. Och då inte minst hur Rebecka själv agerar. Hon är mänsklig, men jag förstår mig inte på henne.

Åsa Larsson sa själv i ett avsnitt av Babel att hon får kritik för att så många dör i ett litet samhälle. Hon bemötte det med att det ligger i deckargenren. Köper man som läsare konceptet ”deckare” så får man också köpa den delen och inte haka upp sig. Det tyckte jag var klokt sagt! Så jag köper konceptet.

Boken är ett recensionsexemplar från Albert Bonniers förlag. Tack!

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är: och dagarna går, en bok om dagen, snowflakes in rain, bokläsardagbok och tankar från en samlares hjärna.

Omdöme: Spännande karg norrländsk deckare om en släkt fylld av tragiska öden.
Betyg: 4

 

”Ugglemasken” av Brigitte Gacha

Den unga Màdoumà från Kamerun anländer väl inpälsad till Arlanda i början av december. Hennes man Antoinin som är professor i teoretisk fysik har, tillsammans med en amerikansk kollega, fått Nobelpriset i fysik för sin upptäckt av de kosmiska krafterna. De anländer några dagar innan prisutdelningen och inkvarteras på Grand Hotel i Stockholm. Medan Antoinin förbereder sig inför prisutdelningen och alla arrangemang runtomkring försöker Màdoumà förstå sig på ett främmande land, nya människor och nya kulturer. Hon som aldrig varit utanför Kamerun, där hon innan hon gifte sig bott tillsammans med sin mamma och även sin mormor. Sin mormor som hon är ett med. Màdoumà har också ett annat syfte med att följa med sin man – att de ska hitta tillbaka till sin ursprungliga attraktion och intimitet.

”Ugglemasken” är Brigitte Gachas debutroman. Den utkom 2012 på franska med titeln Le Masque du Hibon, och har direkt översatts till svenska. Den är utgiven på Leopard Förlag. Brigitte Gacha är född och uppvuxen i Kamerun, har doktorerat i Frankrike och arbetat som journalist i Paris. Hon bor nu i Stockholm.

När jag läste beskrivningen av den här boken från baksidan av boken och förlagets hemsida så tyckte jag den lät intressant. Inblick i afrikansk kultur. En beskrivning av Stockholm från ett annat perspektiv. Nobelpriset. Fysik. För jag är nämligen fysiker… Så jag var nyfiken och positivt inställd. Men redan efter tjugo-trettio sidor så började jag undra vad jag gett mig in på, för det var ju inte alls min typ av bok. Och tyvärr var den inte det ens när jag läst ut den. Kanske var det hopplöst kört när jag läste detta: ”Han trycker min hand och effekten låter inte vänta på sig; vågor av välgörande strömmar genomkorsar hela min kropp. Är det inte likadant med elektromagnetism?”. Det var mer än jag klarade av.

Ett bokomdöme är alltid subjektivt men för mig fanns det två grundläggande problem. Boken är oerhört ordrik, och det känns som om man inte ”ser texten för alla ord”. Jag går vilse i det som ska föreställa en tankegång, men som känns helt förvirrat. Boken är också flera genrer i ett. Ena stunden är den som en grafisk erotisk novell. Andra stunden är den en strikt redogörelse för en nobelpristagares program i Stockholm. Och sen går den över till att vara en drömsk beskrivning av vidskepelse.  Styckena om fysik blir tyvärr mer löjeväckande än intressanta. Det som ibland glimmar till är berättelserna om uppväxten i Kamerun och de kunde ha varit mer framträdande. Jag hoppas den här boken hittar en läsekrets som förmår uppskatta den. Jag tillhör inte den.

Boken är ett recensionsexemplar från Leopard förlag. De var vänliga nog att skicka en bok när jag kontaktade dem och det ska de ha tack för.

En annan blogg som skrivit om boken är: och dagarna går.

Omdöme: En alldeles för ordrik bok om Kamerun och Stockholm, som tyvärr är flera genrer i ett.
Betyg: 2

 

”När skönheten kom till Bro” av Anna Jansson

Det är sommar och medeltidsvecka i Visby. I Sankt Clemens ruin träffas ett lajvsällskap på kvällarna. Botel Hellsten, som är osteologistuderande, är spelledare och i den rollen är han Astur. Astur är också namnet han satt på en oidentfierad man i en dubbelgrav. Kvinnan i graven kallar han Dorotea. Han är besatt av mysteriet med de oidentfierade kropparna, och när den vackra 16-åringen Malva ansluter sig till lajven får hon spela Dorotea. Men en dag är Malva försvunnen. Har Botel eller någon av de andra i lajvsällskapet något med det att göra?

Maria Wern träffar på Malvas pappa på en utflykt och när Malva några dagar senare försvinner så dras både Maria och hennes son Emil in i letandet. Samtidigt så blir Maria engagerad i sin vän läkaren Jonathan, som har problem med Nina, mamman till Jonathans son Malte. Nina är anklagad för rattfylleri och att ha kört på en ung kvinna. När rättegången närmar sig så påstår Nina plötsligt att hon inte är skyldig.

När en kvinna hittas död på stranden så får Maria och hennes kollegor utreda fallet, och trådarna mellan lajvsällskapet, Malvas försvinnande och Ninas hävdande av sin oskuld vävs samman.

”När skönheten kom till Bro” är Anna Janssons trettonde bok i serien om kriminalinspektör Maria Wern.  Anna Jansson är sjuksköterska och författare som debuterade 2000 med boken ”Stum sitter guden”. Hennes böcker har sålt närmare 2 miljoner exemplar, och har även filmatiserats. Hon har även skrivit barnböcker där Maria Werns son Emil är huvudpersonen.

Som jag skrev i recensionen av Alkemins eviga eld så gillar jag serien om Maria Wern. I Anna Janssons böcker så blandas ett mysterium, oftast ett eller flera mord och fakta om någon företeelse. I förra boken rörde det glasbruk och alkemi, i den här boken är det främst företeelsen lajv som får extra utrymme.

Jag gillar hur spänningen byggs upp, och ganska långt fram i boken så är jag inte helt säker på om det ska komma ytterligare någon twist i vem som är brottslingen. Spännande alltså. Bitarna om lajv intresserar mig mer än glasbruk, men ibland tycker jag det får för mycket plats, kanske för att jag läser boken som en mysterium. Det vore intressant att veta hur beskrivningarna av lajv står sig för någon som är mer insatt i det innan än jag är. Det som är den svagaste länken är för en gångs skull delarna om polisen. Jag blir irriterad på Maria Wern som går och svärmar för en okänd brandman, och inte beter sig som den kvinna som jag tycker hon utvecklats till genom serien. Hon har många erfarenheter i bagaget som inte träder fram. Inte heller de andra poliserna får utrymme, även om en del antyds som förmodligen kommer att få mer plats i senare böcker.

Jag läste boken mycket snabbt och tycker definitivt att den håller måttet vad gäller spänning, i synnerhet för att vara den trettonde boken i en serie. Jag kommer nog att falla för frestelsen om det blir en fjortonde bok också…

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts med recensionsdatum 23 april.

Omdöme: Spännande om Gotland, lajv och människors svagheter.
Betyg: 4-

 

”Innan floden tar oss” av Helena Thorfinn

Som det givna steget i sin karriär så tar Sofia ett jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Hennes man Janne, som är lärare,  åker med som medföljande och hemmapappa åt de små barnen Noella och Teo. Att komma till Bangladesh från Stockholm blir en kulturkrock för Sofia och Janne. Sofia stöter genast på problem i relationen med ambassadören Moberg som mest intresserar sig för att gå på mottagningar och fritidsforska i språk, och försöka förmå sin färgstarka fru Vanja att inte stöta sig med omgivningen. Janne försöker vänja sig vid att bo i diplomatkvarteren, vara hemmaman i en kultur med barnflicka, chaufför och en mängd andra tjänare och umgås med bara andra utlänningar. Både Janne och Sofia vill ju egentligen förändra världen!

Systrarna Mukta, Nazarin och Mina har hängt ihop som ler och långhalm tills dess att Mukta giftes bort. Nu är Mukta död och för att undvika samma öde så bestämmer sig Nazarin och Mina att dra till Dhaka och tjäna ihop sin egen dowry. Men Dahka är en helt annan upplevelse än de förväntat sig, och deras förmåga att tjäna ihop sina egna pengar och stå på egna ben sätts på prov. Deras omgivning har svårt att acceptera deras självständighet. Genom slumpen leds deras vägar in i diplomatkvarteren, där de möter Janne och Sofia.

”Innan floden tar oss” är Helena Thorfinns debutroman. Hon har arbetat som journalist och som utvecklingsanalytiker. I sitt arbete har hon tillbringat tre år vid ambassaden i Dhaka. ”Innan floden tar oss” är en skildring av Bangladesh, ett land i ständig förändring som kämpar med sin utveckling. Den är också en skildring av kulturkrocken mellan detta land och den brokiga skaran av utlänningar som antingen vill utnyttja situationen eller hjälpa till. Boken kom ut i mars 2012 och recensionsdatum är i dag, 2 april.

När jag läste beskrivningen av den här boken lockades jag av den då den tycktes vara en roman om livet i Bangladesh. Men efter att ha läst en bit i boken så insåg jag att den var någonting annat. Det är en oerhört faktaspäckad bok, med långa diskussioner mellan ambassadpersonal, mellan biståndsarbetare, mellan Sofia och Janne, som handlar om de politiska och moraliska förutsättningarna för bistånd i ett land som Bangladesh. I synnerhet med en svensk/nordisk vinkling. Det var jag inte beredd på, och till en början så gjorde det att jag tyckte boken var mer tungläst än väntad. Men när jag tog mig tid att läsa noggrannt, att inte slarva igenom de här styckena, så blev boken mycket intressant.

Det är en väv mellan Sofias och Jannes situation och relation och mellan Nazarins och Minas kamp till ett drägligt liv, och som framgår redan av texten på boken så vävs de såsmåningom ihop. Kaptilen växlar perspektiv, och ur min synvinkel så är Nazarins och Minas historia mer fascinerande än Sofias och Jannes, i alla fall till en början. Det är också skillnad i hur lätt/svårlästa kapitlen är, kanske för att författaren väljer att väva in olika mycket fakta.

Det är en bok som väcker många funderingar kring bistånd, kulturkrockar, utnyttjande av billig arbetskraft (i synnerhet i textilbranschen), korruption och många andra intressanta frågor.  Författarens bakgrund blir för mig också en garant för att fakta är korrekta. Samtidigt är det en bok som är skriven med djup empati. Jag tycker den är fascinerande och gripande och har stor behållning av den, men stundvis är den för detaljerad och långrandig. Baksidestexten borde också ha varit tydligare med vilken typ av bok det är.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: En faktaspäckad och detaljerad, och samtidigt oroväckande och skakande roman om Bangladesh och biståndets förutsättningar.
Betyg: 4

 

”Äppelkyrkogården” av Anna Bovaller

Advokaten Petra Wester får ett uppdrag av sin kollega Karsten Bäckström. Hon ska å en klients vägnar åka till Budapest och möta ”Mr K” för att få information. Ärendet är sekretessbelagt och Petra får endast veta att det rör övervakning. Med sig på resan har Karsten bestämt att hon ska ha sitt nya biträde Krisztina Wiklund med rötter i Ungern. Petra bestämmer sig för att också ta med sig sin tonåriga dotter Martina och kombinera jobb med semester. Väl nere i Ungern så besöker de först Krisztinas föräldrar Gábor och Vera Lovas som återvänt till Ungern efter många år i Sverige. Deras gemensamma historia går ända tillbaka till tiden för Ungernrevolten 1956. Dagen efter möter Petra ”Mr K”. Under tiden utforskar Martina staden på egen hand, men på kvällen återvänder hon inte till hotellet och ganska snart blir det klart att hon kidnappats. Petra grips först av panik, men med Krisztinas hjälp börjar hon förhandla med kidnapparna. Men det finns djupare orsaker till vad som händer än vad någon av dem förstår och tiden rinner sakta iväg.

”Äppelkyrkogården” är Anna Bovallers tredje bok om advokaten Petra Wester. Den kom ut 2011, och har precis kommit i pocket. De två första heter ”Svinajakten” (2009) och ”Svärmaren” (2010). Anna Bovaller är advokat och jobbar som chefsjurist. Sin dröm om att bli författare kunde hon förverkliga efter en skrivarkurs 2006.

Genom att läsa en del bokbloggar hade jag blivit nyfiken på Anna Bovaller så när jag fick chansen att få ett recensionsexemplar så valde jag Äppelkyrkogården. Jag var ganska förväntansfullt men nu är jag läst den är jag är något ambvivalent till den. Först tyckte jag den var bra, sen tyckte jag den var tråkig, sen tyckte jag den var helt OK. Språket är stundvis rätt träigt och jag känner mig hela tiden som en yttre betraktare, jag kommer aldrig in i handlingen riktigt. Personerna förblir ytliga, fast deras känslor och tankar beskrivs. Samtidigt finns det ibland en del stycken med bra driv, och jag känner att jag skulle vilja veta mer om Ungernrevolten 1956 som spelar en stor roll i boken. Som deckarhistoria betraktat lämnar den en del att önska, på sina ställen blir det helt enkelt för många sammanträffanden, även om några av dem vävs ihop snyggt på slutet. Tack vare min bror så vet jag en del om geocaching och tycker fenomenet är intressant. Men den delen kunde jag helt varit utan i boken. Boken är i alla fall lättläst och ger en stunds förströelse. Jag vill ju ändå veta hur det går och mitt intresse hålls uppe ända till slutet.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är Dagens bok, Tankar från en samlares hjärna, Annikas litteratur- och kulturblogg och Bokvalen.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: Lättläst, men något träig deckare som ger en viss inblick i den ungerska moderna historien.
Betyg: 3+

 

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson

Miira är född i Sverige och växer upp i Gårdsten, Angered, strax utanför Göteborg. Hennes föräldrar är från Finland. Hon går i finsk klass. Hon är arg. Hon är arg för att hon behandlas annorlunda än de som har svenska föräldrar. Hon är arg för att lärarna gett upp hoppet redan i förväg. Hon är arg för att ingen tror hon kan något, att hon inte kan bli något. Att tjejer alltid är mindre värda en killar, och finnar mindre värda än svenskar. Hon som vill läsa smartböcker, bli hjärnkirurg, inte slita med tappstädning som sin mamma eller på Volvofabriken som sin pappa. Men smartböckerna får hon sno, precis som kläder, för pengar är det ont om. Hon hänger med sina finska klasskompisar, eller svenska Vera, som alla har det eländigt hemma, mycket värre än Miira. Tillsammans snattar, röker och super de för det måste man ju i Gårdsten. Men Miira accepterar inte att bli illa behandlad, och ännu mindre att hennes kompisar blir det. För alla har samma rätt och alla kan bli något om de bara vill.

Ingenbarnsland är Eija Hetekivi Olssons debutroman om att växa upp i de invandrartäta Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön under 80-talet. Boken beskriver Miiras uppväxt från lågstadiet till högstadiet. Eija Hetekivi Olsson är själv uppvuxen i Gårdsten, och utbildad till lärare.

Ingenbarnsland är en säregen bok, inte lik något annat jag läst. Efter några kaptiel är jag tveksam, men sakta men säkert så dras jag in i boken. Språket är annorlunda, och mycket fantasirikt. Mycket är skrivet i talspråk, och det tar tid att vänja sig. Bokens Miira har en förkärlek för att skapa sina egna ord, och en del är rätt fantastiska. Själv fastnar jag för smartböcker, stoltskämmas, tankehälsa, sorgskämmas och många andra målande nya ord.

Boken är skriven som en människa tänker, det är tankar som irrar sig hit och dit, men ändå så lyckas man få en mycket beskrivande bild av Miiras eländiga liv. Det är fördomar, droger och fattigdom mitt i folkhemssverige. Intressant tycker jag att beskrivningen av hennes relation till föräldrarna är. De, i synnerhet mamman, vill egentligen ge Miira hela världen men har ingen aning om hur de ska göra. De litar på henne, och accepterar hennes egenhet. För det finns hopp för Miira, hon har en obändlig vilja, en stryka och ett rättvisepatos. Hon tar ingen skit.

I jämförelse med andra skildringar av uppväxter under samma tidsperiod som jag läst nyligen så känns den här som helt unik, den speglar ett helt annat Sverige. Skrämmande och fascinerande. Skicklig invävt så framträder också ett tydligt ställningstagande av författaren, mot segregering av invandrare, mot könsfördomar, och för allas rätt att behandlas lika. Ett budskap som känns aktuellt ännu idag.

Boken känns något lång, och de två resorna Miira gör mot slutet känns underliga och orealistiska. Det är det fantasifulla språket och Miiras otroliga styrka och ego som gör att jag fastnar i boken. Men jag läser den i korta stycken i taget, mer orkar jag inte, det är för intensivt.  Jag blir nyfiken när boken är slut och skulle vilja veta vad som händer med Miira sen.

Andra bokbloggar som skrivit om boken är Rader och Jennies boklista.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: Målande skildring, fylld av nyskapande ord, av den finska baksidan av Sverige under 80-talet.
Betyg: 4

 

”Gengångare” av Jo Nesbø

I Oslo pågår en kraftfull rensning av polisen inom narkotikamiljön. Samtidigt har marknaden ändrats genom att en helt ny drog introducerats, drogen fidolin. Rent som inget annat. Beroendeframkallande som inget annat. Bakom den effektiva distributionen döljer sig en mystisk figur som går under namnet Dubai. En av Dubais underhuggare är den charmerande Gusto Hanssen. Gusto är van att få som han vill och han vet hur han ska få ut det mesta möjliga av situationen. Men så hittas han mördad. Polisen hittar ganska snart en person som alla bevis pekar mot.

Harry Hole återvänder till Oslo efter många år i Hongkong. Han är en annan person än när han åkte, han är nykter och han är fokuserad. Men han är samma lojala ex-polis som gör vad som helst för nära och kära. Anledningen att han återvänder är att den gripne gärningsmannen för mordet på Gusto är Oleg. Oleg, som är son till Harrys stora kärlek Rakel. Oleg som var det närmsta Harry haft till son. Harry kan omöjligt tro att Oleg har begått mordet. Harrys efterforskningar leder honom djupare och djupare in i Oslos narkotikamiljö där någon styr med järnhand. Någon med förgreningar in i etablissemanget. Och Harry sätts på prov.

Gengångare (Gjenferd) är Jo Nesbøs nionde bok om Harry Hole. Den första, Fladdermusmannen, publicerades 1997 och hans böcker om Harry Hole har översatts till 45 språk och blivit en internationell succé. Så sent som förra året kom den fristående boken Huvudjägarna, som jag recenserat här. Han har också skrivit de omtyckta barnböckerna om Doktor Proktor.

Om den här boken säger jag: Äntligen är Nesbø tillbaka. Äntligen är Harry Hole tillbaka! Sist jag läste en Harry Hole bok var ett tag sen, och då hade jag läst flera i serien på raken, och jag var rätt trött på Hole om jag ska vara helt ärlig. Hole kändes urtjatad och rätt trist. Men den här boken är något annat. Harry Hole är en annan person, fast ändå samma. Han är nykter, han har mognat. Eller så har han bara resignerat. Som läsare blir man inte riktigt säker på vad som hänt i Hongkong och vilken person Harry har blivit.

Boken är mörk och dyster, narkotikamiljön i Oslo tecknas som en fullständig katastrof. Men det finns ändå något mer, något om medmänsklighet, om hopp, om överlevnad, om offer. Positivt tycker jag är det strama språket som ändå kan få fram känslor, och jag tycker de kursiva styckena som är Gustos röst tillför mycket. Negativt är att det ibland blir lite väl detaljerat och lokalt med en massa adresser och ställen i Oslo. Det hjälper mig som läsare att jag har en någorlunda kunskap om Oslo liksom att jag med egna ögon (tyvärr) sett både försäljning av narkotika och utdelning av rena sprutor mitt i centrum.

Hela boken är bra, mycket bra. Men slutet. Och slutet. Nej, mer kan jag inte säga. Men slutet är något som tål att fundera på. Och diskutera. Efter att ha läst boken så saknar jag den redan.

Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.

Andra bokbloggar som recenserat är Bokhora, Fru E:s böcker och Bokboxen,

Omdöme: Spännande och komplex bild av den norska narkotikamiljön med Hole i centrum.
Betyg: 4+

 

”Tretton skäl varför” av Jay Asher

När Clay Jensen kommer hem från skolan en dag så hittar han ett paket adresserat till honom. Ivrigt öppnar han det. Inuti finner han sju stycken kassettband. När han väl letat upp en bandspelare och börjat lyssna så inser han att rösten på banden är Hannah Bakers. Hannah vars bänk står tom i klassrummet. Hannah som tog självmord. På bandet säger hon att Clay är en av orsakerna till varför hennes liv tog slut. Clay kan inte förstå det. Han kände henne ju knappt. Även om han ville lära känna henne. Men Hannah envisas med att prata till honom genom banden. Hon säger att det finns tretton sidor på banden. Tretton personer. Tretton skäl varför. Och Clay börjar lyssna. Sida efter sida. Och ju mer han lyssnar, desto mer förstår han och desto mer skakad blir han.

”Tretton skäl varför” är Jay Ashers debutroman. Jay Asher som är bosatt i Kalifornien har tillsammans med Carolyn Mackler skrivit en bok till – ”The future of us” (2011). Tretton skäl varför (Thirteen reasons why) är en omtalad och rosad ungdomsroman som publicerades 2007, och kom på svenska 2010 .

Tretton skäl varför är inte lik andra ungdomsromaner som jag läst. Uppbyggnaden är mycket speciell, med ett kapitel per sida på banden (i stort sett). Det Hannah läser upp på banden är skrivet i kursiv text, och det blandas hela tiden med Clays egna tankar och upplevelser när han vandrar runt staden där allt utspelat sig. Som läsare kastas man mellan dessa två perspektiv, ibland ganska drastiskt. Boken behandlar allvarliga frågor -ungdomssjälvmord och orsakerna till ett sådant. Det kan vara lätt att tycka att Hannahs skäl inte är ”tillräckliga” men samtidigt får man känslan av att det Hannah berättar egentligen bara skrapar på ytan, det är en del av hennes liv hon beskriver, inte hela. Boken känns på det sättet lite ofullständig. Förhoppningsvis kan boken ge upphov till bra diskussioner men jag tror att yngre tonåringar som läser boken kan behöva någon att prata med efteråt. Den skenbara ytligheten kan möjligen ge yngre personer intrycket av att självmord är enkelt. Samtidigt så är boken stundvis stark i sin beskrivning. Det finns också andra inslag i boken som jag tror att barn i tidiga tonåren inte förstår till fullo. För någon i sena tonåren eller som passerat tonåren så kan den träffa väldigt rätt. Något ojämn tycker jag boken är, men mycket lättläst och svår att lägga i från sig.

Ett urval andra bokbloggar som har recenserat boken är Bokhora, Malin the Writer, Flaskposten, Tonårsboken, och Dantes bibliotek.

Även min egen 11-åriga dotter har läst boken och här kan ni läsa vad hon tyckte.

Boken är ett recensionsexemplar från Bokförlaget Langenskiöld. Tack!

Omdöme: En annorlunda och tänkvärd berättelse om tonår och självmord.
Betyg: 4- (i kategorin ungdomsböcker – jämfört med vuxenböcker skulle jag satt ett lägre betyg)