”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén. Nordisk läsutmaning.

Christian Weber är en framgångsrik politiker som lever med sin vackra fru Stella och sonen Natanael. Hans hjärtefråga är ett nationellt DNA-register där alla ska finnas registrerade, och han driver en framgångsrik kampanj i media inför ett riksdagsbeslut om DNA-registret. Som ett led i kampanjen låter han polisen ta ett DNA-prov på honom i direktsänd morgonTV. Inom kort så hämtar polisen honom hemma. Hans DNA matchar den DNA som man hittat på en ung flicka, Louise Tomsen, som mördades drygt 10 år tidigare. Christian har sina personliga anledningar att inte avslöja vad han gjorde just när Louise mördades, och såväl hans motståndare som partikamrater och vänner anser att han är skyldig. För DNA ljuger inte, som Christian själv hävdat. Men innan det går till rättegång så försvinner Christian spårlöst. Hur hänger det ihop med anklagelserna? Vad hände egentligen när Louise mördades? Och var befinner sig hennes mamma Anne Helene och de andra vuxna i Louise närhet nu?

”Ingenstans under himlen” är Liselott Willéns fjärde roman. Hon är författare och läkare som växte upp på Åland och numera bor i Örebro. Hon debuterade 2001 med ”Sten för sten”. Ingenstans under himlen är en spänningsroman publicerad 2011 av Albert Bonniers förlag.

Den här boken hade jag önskat mig ett tag och blev mycket glad när Tidningsida gav mig boken i Bokbytet julen 2011. Ändå så blev den av någon anledning en hyllvärmare. När det nu i april var dags för Åland i Therese Nordiska läsutmaning och jag insåg att Liselott Willén kan räknas som åländsk författare så var saken klar.

På något sätt var mina förväntningar att det här skulle vara någon form av deckare, möjligen åt thrillerhållet. Men den var inte riktigt som jag förväntat mig. Den är en thriller, men den är också något annat som jag inte kan sätta fingret på riktigt. För på sätt och vis händer det inte så mycket, och en bit in i boken så hade jag fortfarande inte riktigt grepp om den. Men så halvvägs så hände det något. Kanske jag insåg vad jag egentligen läste om. Det fruktansvärdaste en förälder kan uppleva – sitt barns död – och hur man obönhörligen blir en annan människa efteråt. Och då började obehaget krypa in. Som jag skrev i Lyrans tematrio om monster så är den obehagligaste typen av monster som jag vet känslokalla människor. I Liselott Willéns bok finns förstås en person som står ut i den aspekten, nämligen David, men i någon mån så tycker jag att de flesta i boken saknar en grundläggande förmåga till empati, de är egoistiska. Men det är ändå David som äter sig in. Tillslut så hade jag svårt att läsa ut boken. Den är väldigt bra skriven. Men den är så otroligt obehaglig i sitt grundtema att jag fick svårt att sova och kände ett lätt illamående varje gång jag skulle plocka upp boken. För det finns flera personer som David i vårt samhälle. Och som Christian och Anne Helene. Och vad gör man om man möter en sådan person?

Omdöme: Skickligt skriven men fruktansvärt obehaglig bok om monster i människoskepnad.
Betyg: 4-

 

”Menneskefluene” av Hans Olav Lahlum

Torsdagen den 4 april 1968 ljuder plötsligt ett skott från tredje våningen i ett hus vid Krebs´ gate i Oslo. Grannarna är snart på plats utanför lägenheten men dörren är låst. När polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen tar sig in i lägenheten hittar han en man skjuten till döds, men mordvapnet finns inte på plats. Vem har lyckats skjuta mannen, och sen ta sig därifrån osedd? Det visar sig snabbt att endast de boende i huset kan ha haft möjlighet att utföra mordet. Vem är det och varför?

Mordoffret hette Harald Olesen och var en känd motståndshjälte från kriget och senare stadsråd. De övriga boende i huset som alla är misstänkta är en amerikansk diplomat, ett ungt par med en liten son, en ung svensk studentska, en äldre taxichaufför, en funktionshindrad 39-åring samt vaktmästarens fru. K2 börjar förhöra de misstänkta för att hitta motiv och bekräfta eventuella alibin. Till sin hjälp får han oväntat en ung mycket intelligent kvinna som inte är polis, professorsdottern Patricia Louise Borchmann, som är rullstolsburen sen en olycka i ungdomen. Tillsammans lyckas de sakta men säkert hitta motiv hos flera av de boende. Motiv som går ända tillbaka till krigsåren.

”Menneskefluene” är Hans Olav Lahlums debutbok i kriminalgenren och den första i en serie om polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen och hans medhjälpare Patricia Louise Borchmann. Den utkom 2010. Ytterligare två böcker i samma serie, ”Satellittmenneskene” och ”Katalysatormordet”, har kommit ut. Hans Olav Lahlum är historiker och författare som debuterade 2007 med ”Oscar Torp, en politisk biografi”.  Han har tidigare skrivit politiska texter och biografier, och detta är hans första deckare. Menneskefluene är i Norge utgiven på Cappelen Damm. Jag har inte sett boken eller några andra av Lahlum översatta till svenska.

”Menneskefluene” är något, bland dagens deckarflöde, så ovanligt som en klassisk pusseldeckare, à la Agatha Christie. Vi har ett begränsat antal misstänkta som kan ha begått brottet och dessutom har vi ”det slutna rummet”. Boken är snyggt uppbyggd med ett kapitel per dag, och ett antal underkapitel, ofta ett per misstänkt. Brottet utspelar sig på 60-talet och hela boken är skriven i ett gammaldags ganska formellt språk och formulerat som någon som skrivit ner händelserna i efterhand.

Jag såg ”Satellittmenneskene” förra året i en bokhandel i Norge, men tyckte den var för dyr. När jag nu hittade ”Menneskefluene” i pocket slog jag till. Boken är spännande, inte tu tal om saken. Jag läser och läser för jag vill ju veta mer om vem som har utfört brottet. Och det är väldigt spännande. Men samtidigt är det som om det inte riktigt räcker till. Jag har svårt att sätta fingret på det, men utöver själva ”vem-har-gjort-det-spänningen” så innehåller inte boken så mycket mer. Kanske det är det gammaldags språket. Kanske jag inte är tillräckligt insatt i norsk politik och historia, i synnerhet under krigsåren, för att uppskatta allt. Men personteckningarna känns inte särskilt levande. Att en polis på det här sättet tar hjälp av en civil är förstås en helt litterär konstruktion som gör det ännu mer orealistisk. En mindre språklig detalj – användes ”funksjonshemmede” i norska redan på 60-talet? I svenska blev väl funktionshindrad vanligt långt senare än så. En av de mest intressanta sakerna är efterordet om Lahlums släkting Dagmar Lahlum (halvsyster till hans farfar), som var dubbelagent under kriget, vars levnadshistoria har inspirerat honom att skriva den här boken.

Trots en del negativa synpunkter kan jag tänka mig att läsa någon mer bok av Lahlum framöver om jag har lust att läsa en spännande pusseldeckare. Boken är mycket lättläst, och det tror jag den är även för svenskar som inte brukar läsa så ofta på norska.

Omdöme: Lättläst klassiskt uppbyggd norsk pusseldeckare med referenser till norsk historia under 60-talet och krigsåren.
Betyg: 3+

 

Mars blev norsk bokfrossa – Nordisk läsutmaning

I Dantes biblioteks nordiska utmaning var det i mars dags att läsa böcker från Norge. Med ambitionen att beta av hyllvärmare hade jag bestämt mig för att läsa en bok som jag köpte i Norge förra året. Chris Tvedts ”Dødens sirkel”.

Första helgen i mars så reste jag till familjen i Norge, och började läsa boken på flyget. Sen på vägen tillbaka, på flygplatsen i Oslo, så blev det fler inköp, trots s.k. köpstopp… Till råga på allt så plockade jag en norsk bok i bokcirkeln på jobbet, fast förstås översatt. Så jag bestämde mig för att i mars skulle det bli flera norska böcker än Chris Tvedts.  Och så blev det. Av de sju böcker jag läst i mars så är fyra norska. Här följer en kort sammanfattning, trots att jag redan publicerat recensioner för tre av dem. Jag länkar till mina recensioner för de som är intresserade av mer information.

Dødens sirkel, av Chris Tvedt. Det här är den femte boken i en serie om advokaten Mikael Brenne. Den första, Rimelig tvil, kom ut 2005. I den här boken ägnar sig Mikael Brenne åt att göra efterforskningar i ett gammalt brott i ett litet ösamhälle. Ingen av Tvedts böcker om Brenne tycks vara översatta. Jag tyckte boken var spännande och lättläst. Betyg: 4+.

Skinndød, av Thomas Enger, eller Skendöd som den heter i svensk översättning. Det är Thomas Engers debut och den första i serien om journalisten Henning Juul. Det är sex delar planerade och förlaget säger att det är den bästa debut de sett. Den andra delen heter Fantomsmerte och den tredje Blodtåke, men det är bara den första som finns på svenska. Jag tyckte det var en imponerande debut som kändes modern och välskriven. Betyg: 4+

Nu, jävlar, av Heidi Linde. Heidi Linde har skrivit barnböcker, radioteater och några skönlitterära böcker tidigare, men det här ses ändå som hennes genombrott.  Ingen av Lindes böcker tycks vara översatta till svenska. Boken utspelar sig i Kongsvinger, och det finns gott om referenser till Sverige (och Norge) på 80- och 90-talen. Det är en charmerande roman om en dag i fyra personers liv. Jag kände stor saknad när jag la ifrån mig boken. Betyg: 5

Menneskefluene, av Hans-Olav Lahlum. Det här är Lahlums första kriminalroman och det är något såpass ovanligt som en gammaldags pusseldeckare, med ett begränsat antal gärningsmän. Den utspelar sig  på 60-talet och författaren har därför valt ett ganska gammaldags språk. Det är den första i en serie om polisen Kolbjørn Kristiansen, även kallad K2, och den överintelligenta professorsdottern Patricia Louise Borchmann. Den andra delen heter Satellitemenneskene och den tredje, som kom ut i januari i år, Katalysatormordet. Ingen av dem är översatt till svenska. Recension kommer om några dagar…

 

”Nu, jävlar” av Heidi Linde

Det är den 9 oktober 2009. Jessica har just kommit hem till Kongsvinger från Stockholm där hon bosatt sig, för att visa upp sin svenske man Stefan, och ha mottagning. Hemma i Kongsvinger finns hennes mamma Lydia, hennes väninna Terese från skoltiden och hennes tidigare pojkvän Kevin. Terese är höggravid med sitt tredje barn. Hon har en dag ledigt och funderar över sitt liv och sitt förhållande till sin man Einar, och vill helst njuta av ensamheten. Lydia umgås med sin låtsasväninna, som är ingen annan än Drottning Sonja, och förbereder sitt möte med sin svärson medan hon försöker förstå sig på sin dotter. Kevin är den lokala fotbollshjälten som fick lägga av med sin karriär efter en skada och nu jobbar på den lokala macken. Så även den här dagen. Jessica har han inte helt kommit över. Jessica själv tillbringar tiden med att minnas sin pappa och uppväxten i Kongsvinger. Men under en dag hinner det hända mycket. För Jessica, för Terese, för Lydia och för Kevin.

”Nu, jävlar” av Heidi Linde kom ut 2011. Hon har skrivit barnböcker och radioteater, och hennes första bok för vuxna var ”Under bordet” som kom 2002. Nu, jävlar är publicerad av Gyldendal och vad jag har hittat är den ännu inte översatt till svenska.

Jag köpte boken på en ren impuls på Gardemoen, efter att ha läst på baksidan, eftersom jag var sugen på en norsk bok som inte var en deckare. Jag hade inte hört talas om vare sig författare eller bok tidigare. Och trots chansningen (eller tack vare?) är jag nöjd. Mycket nöjd. Det blev en läsupplevelse.

Boken utspelar sig under en dag och i omväxlande kapitel får vi möta Jessica, Terese, Lydia och Kevin. På ett skickligt sätt, genom personernas handlingar och tankar, så målas en bild upp av dem under 80- och 90-talet, när Kevin, Terese och Jessica gick i skolan. Det sker på ett naturligt sätt, och ger boken det extra. Det är små historier som vävs ihop genom olika beröringspunkter som man inte omedelbart upptäcker. Boken är rofylld men samtidigt spännande i den bemärkelsen att jag hela tiden vill veta mer om personerna. Det är ovanligt med en roman av den här typen där alla personerna är intressanta, men alla fyra intresserar mig. Den är anekdotisk på ett sätt som passar mig, med referenser till norska och svenska händelser under en period då jag var ung (om än äldre än huvudpersonerna). Det svenska är förmodligen närvarande i Kongsvinger som ligger nära gränsen. En av de mer roande beskrivningarna är t.ex. en betraktelse över Tomas Brolins karriär. Endast några små saker stör mig, som att en del av de svenska citaten är felstavade (dålig korrekturläsning?). Eller att det står att Tomas Brolin gjorde sin debut på Norrporten Arena, vilket han knappast kan ha gjort eftersom den bytte till det namnet 2006…

Boken är en upplevelse, och när jag lagt ifrån mig den så saknar jag genast personerna och miljön, det är som det varit min verklighet ett tag. Och då är det en bra bok! I viss mån tror jag att upplevelsen färgas av att jag läst boken på norska, då jag läser mer fokuserat på norska än på svenska. Men den rekommenderas starkt!

Omdöme: Charmerande, fängslande och personlig berättelse från Kongsvinger.

Betyg: 5

 

”Dødens sirkel” av Chris Tvedt

Advokat Mikael Brenne är i rätten för att försvara den professionella förbrytaren Hans Mikkelsen, känd som Greken. Åklagaren Ulv Garmanns främsta vittne är Gustav Niemann. Men rättegången tar en dramatisk vändning när Gustavs käresta blir misshandlad. Gärningsmannen erkänner, men säger att han handlat på uppdrag av …. Mikael Brenne. Givetvis måste saken utredas, rättegången avbryts och Brenne hamnar i häktet. När han såsmåningom kommer ut därifrån är livet hans i spillror, eftersom han tillsvidare är avstängd som advokat och hans tidigare partner i firman inte vill ha honom längre. En tidigare kollega, Synne Bergstrøm, låter honom arbeta i sin lilla advokatfirma. Han återupptar ett fall som han påbörjat tidigare.

För tjugofem år sedan mördades två unga flickor, Anne och Siri, på den lilla ön Vestøy. Den unga säregna pojken Aron Sørli befanns mot sitt nekande skyldig till morden. Nu är Aron ute ur fängelset och vill ha upprättelse och har anlitat Mikael. Mikael vill bort från sin vardag och drar till Vestøy för att närmare undersöka fallet. Men människorna i det lilla ösamhället är tätt bundna till varandra och är inte särskilt förtjusta i att någon börjar gräva i fallet som de lämnat bakom sig. Ganska snart inser Mikael att det finns flera hemligheter som ingen vill ska avslöjas. Varken i det lilla samhället eller i hans närmaste kretsar av kollegor.

”Dødens sirkel” är Chris Tvedts femte bok om advokat Mikael Brenne, och den utkom i Norge 2010. Den första boken i serien, Rimelig tvil, utkom 2005. Boken är publicerad av Cappelen Damm AS och har belönats med Rivertonpriset. Den verkar inte finnas översatt till svenska. Chris Tvedt är född i Bergen. Han är från början advokat men har övergått till att vara författare på heltid.

Den här boken impulsköpte jag på Gardemoen i augusti förra året (det är något med flygplatser som får mig att köpa böcker…). Jag hann inte läsa den nu, men när det nu var dags för Norge i den Nordiska läsutmaningen bestämde jag mig för att den inte skulle vara hyllvärmare längre. Och det är jag glad för! Boken läste jag obrutet på en flygresa (från Norge!) första helgen i mars, och det påverkar förstås läsupplevelsen.

Boken är spännande, den är välskriven och väldigt lättläst. För en gångs skull tänker jag inte ens på att jag läser på norska. Mikael Brenne är ingen lätt och genomtrevlig person men heller inte otrevlig, m.a.o. är han mycket mänsklig. Boken är spännande, men det är inte bara historien om Aron och morden som driver den framåt, det finns även ett antal människoöden som man vill veta mer om. I många av de deckare som jag läser visar sig upplösningen handla om ofattbar ondska, att förklaringen egentligen inte är att man inte förstår. Utan att avslöja något om slutet så tycker jag att det inte är fallet i den här boken. I den mån mord kan förstås överhuvudtaget. Även anklagelserna mot Mikael Brenne får sin tragiska men rimliga förklaring. Nu är det här den femte boken i en serie, och jag får för mig att det kanske t.o.m. är den sista om Mikael Brenne. Men sugen blir jag på att prova någon av de tidigare böckerna i serien.

Omdöme: Spännande lättläst norsk krim om hemska brott i ett litet samfund.
Betyg: 4+

 

”Skendöd” av Thomas Enger

Journalisten Henning Juul har just kommit tillbaka till sitt jobb på webbtidningen 123nyheter efter två års sjukskrivning. Han är ärrad både till det yttre och det inre efter att ha överlevt DetSomHanInteTänkerPå, den brand där hans son Jonas omkom. Redan första dagen på jobbet skickas han på polisens presskonferens med anledning av ett mord som begåtts. En ung kvinna har hittats i ett tält på Ekebergsletta. Hon är nedgrävd och stenad till döds. En av poliserna som utreder mordet är en bekant till Henning från ungdomen, Bjarne Brogeland. Ledare för utredningen är Arild Gjerstad, och en av de andra poliserna är Ella Sandland, som Bjarne tycker är väldigt attraktiv.

Henning sätts att tillsammans med sin kollega Iver Gundersen bevaka mordet och får av sin chef Heidi stränga order att vara först och störst i bevakningen. Henning har ingen lust att jobba så nära Gundersen, som dessutom är Hennings exfrus Noras nya pojkvän, och Henning går sin egen väg i sina undersökningar. Det första han gör är att åka till stället där den mördade, Henriette Hagerup, studerade för att bli manusförfattare. Genom sina samtal med Henriettes studiekamrater och handledare får han reda på nya saker om Henriette. Nya saker, som får betydelse för polisens utredning, trots att de snabbt griper Henriettes pojkvän Mahmoud Marhoni som misstänkt. Henning kommer genom sina journalistiska undersökningar personer som har allt att dölja på spåren, och inser snart att hans eget liv är i fara.

”Skendöd” är Thomas Engers debutroman. På norska heter boken Skinndød och kom 2010. Det norska förlaget Gyldendal säger att det är ”Kanskje det beste krimmanuset vi har fått fra en debutant noen gang.”.  Författaren har planerat en serie på sex böcker och på norska har nummer två i serien redan kommit ut (Fantomsmerte). Nummer tre kommer att heta Blodtåke och kommer ut i höst. Thomas Enger är, precis som Henning Juul, journalist. I Sverige är boken publicerad av Forum.

Det var inte med så stora förhoppningar jag plockade ännu en deckare i bokcirkeln på jobbet. Men jag bara säger: Jag är imponerad av den här debuten! Ännu en norsk deckarförfattare som hittat rätt ton. Det är spännande. Både det aktuella fallet och hur Henning Juul utvecklas. Henning är trovärdigt beskriven, utan att det blir övertydligt. Lite i taget får läsaren veta mer om vad som hänt honom innan boken börjar, men inte mer än att man blir mer nyfiken på honom. Hans känslor och upplevelser i samband med branden är oerhört finstämt beskrivna, och man får en klump i magen av att tänka på omfattningen av tragedin.

Fallet som Henning dras in i är inte självklart, men inte heller överdrivet komplicerat i sin upplösning. En hel del samhällsanalys kring t.ex. snabba medier och fördomar och okunskap om invandrare får författaren in. Negativt? Tja, egentligen bara två småsaker. Det ena är Brogelands besatthet av Sandland. Efter tionde gången det påpekas så tänker jag ”ja, ja, jag vet”. Det andra är Hennings inblandning i fallet. Det håller i en bok. Men kommer det att hålla i sex böcker?  Enger jämförs med Nesbø, men trots att jag gillade hans senaste (Gengångare) väldigt mycket, så tycker jag den här är betydligt bättre än Nesbøs första om Harry Hole. I alla fall så kliar det i mina fingrar att klicka hem nästa bok. På norska.

Ett urval bokbloggar som skrivit om boken är: Bokhora, Hyllan, Deckarhuset, Annikas litteratur- och kulturblogg samt Bokmalen.

Omdöme: Imponerande norsk deckardebut om sorg, avundsjuka och snabba nyheter.
Betyg: 4+

 

”Ministermordet” av Gretelise Holm

Journalisten Karin Sommer, som snart ska pensioneras, får ett uppdrag av sin chefredaktör. Hon ska åka till Litauen för att besöka en grisfarm och skriva om det danska stödet till östländerna. Innan hon åker så kallas hon som fackrepresentant till ett möte där den unge reportern Simon Brage ska sägas upp. Simon verkar alls inte ledsen över det utan säger att han har något riktigt stort på gång. Under resan till Litauen accepterar Karin ett erbjudande om att skriva en informationsskrift för ett företag som är involverat i resan och grisfarmen. Genom en gammal litauisk kvinna som söker sitt barnbarn i Danmark blir Karin indragen i en härva av korruption och prostitution. Plötsligt avbryts all annan nyhetsrapportering av nyheten att den relativt nytillträdda danska integrationsministern Anne Elisabeth Bülow skjutits till döds under sin joggingtur tidigt på morgonen. Vem har skjutit henne och varför? Karin är en av många reportrar som dras in, samtidigt som hon upptäcker oroväckande samband i härvan av korruption. Vem kan man lita på? Och vart tog Simon vägen?

”Ministermordet” är Gretelise Holms fjärde kriminalroman om Karin Sommer. Den gavs ut på svenska 2008. Den första i serien, ”Paranoia” publicerades 2003 och nominerades till Glasnyckeln. Boken är utgiven av Piratförlaget. Gretelise Holm är en dansk journalist och författare, som bl.a. arbetat i Zimbawe. Hon har skrivit ett trettiotal böcker.

Den här boken köpte jag på rean för några år sedan efter att jag hört och läst gott om Gretelise Holms serie. När det så var dags för Danmark i Dantes biblioteks Nordiska läsutmaning så tyckte jag det passade bra att välja en hyllvärmare. Jag läser många deckare, och hade relativt stora förväntningar. Tyvärr så kan jag säga att de inte infriades. Jag tyckte att boken var rätt tråkig, jag fastnade inte alls. Den gick snabbt att läsa, men jag lockas inte alls att återvända till Gretelise Holm och Karin Sommer. Boken innehåller rätt mycket om dansk politik, och om situationen i öststaterna, men skrivet på ett sådant sätt att det inte blir det minsta intressant. Visst undrar man vem som skjutit integrationsministern, varför hon skjutits och hur det ska knytas samman med Karins äventyr. Som spänningsroman blir slutet ett ”jaså”. Kanske inte orimligt, men krystat och framförallt bara sorgligt. Det som håller mig kvar är ett ganska rakt språk och att boken därför är väldigt lättläst. Och så förstås att man trots allt vill veta upplösningen…

Andra bokbloggar som recenserat boken är: En bok om dagen, Pocketblogg och Ielenashylla.

Omdöme: Lättläst men småtråkig dansk kriminalroman med politiskt anknuten handling.
Betyg: 3-

 

”Fattigmans heder” av Heðin Brù (Nordisk läsutmaning)

Ketil och hans fru bor i ett litet hus på Färöarna med sin yngsta son Kálv. De andra sönerna är sedan länge utflyttade och vill helst inte ha med sina föräldrar att göra om det inte handlar om att få pengar eller mat. Ketil och hans fru tillhör den gamla stammen, som vill göra rätt för sig genom ett hederligt arbete. Ketil tar med Kálv och drar på grindabud, dvs jagar grindvalar. När fångsten ska auktioneras ut så blir Ketil så ivrig att han ropar in mer än de egentligen har råd med. Både Ketil och hans fru oroar sig hur de ska klara det utan att bli utmätta, men de tar sitt ansvar och försöker på alla möjliga hederliga sätt tjäna ihop pengar och samtidigt ställa upp för sina medmänniskor.

Fattigmans heder av Heðin Brù heter Feðgar á ferð (Far och son på färd) på färöiska  och är en välkänd bok. Det är Heðin Brùs tredje roman och den utkom 1941. Heðin Brù heter egentligen Hans Jacob Jacobsen och är en färöisk jordbrukskonsulent som på sina resor mellan öarna började skriva noveller och romaner. När boken kom ut blev den barnförbjuden pga att den innehåller både svordomar och ogudliga uttalanden av personerna.

När det nu var dags för Färöarna i Thereses Nordiska läsutmaning så var det inte lätt att hitta en bok. Till slut traskade jag iväg till vårt lokala bibliotek där en bibliotekarie lyckades hitta tre stycken nere i magasinet. De fick följa med mig hem och efter en del funderande valde jag Fattigmans heder. Och det känns som ett lyckat val. Det är en helt annan typ av bok än de som jag läser nu förtiden. Mer lik en del böcker jag slukade i tonåren.

Den är skriven i början av 40-talet och det märks i tempo och formuleringar. Den utstrålar ett lugn och  egentligen ”händer” det inte särskilt mycket. Det finns ingen tydlig början och det känns som om den slutar mitt i. Ändå så får man en tydlig bild av Färöarna, som ett kargat havslandskap där människorna fått anpassa sig till naturen för att överleva. Boken utspelar sig i tiden när det ”moderna” med andra yrken än fiskare börjar bli vanligare, andra transportmedel och framförallt moderna värderingar. Det framgår tydligt i diskussionerna mellan Ketil, hans fru och deras barn.

Omdöme: Färöisk karg skildring av hur det moderna möter det traditionella.
Betyg: 3+

 

Boktolva 2012

Bokåret 2012 hoppas jag bjuder på många nya författarbekantskaper. Därför hakar jag på Boktolvan hos Enligt O. Jag har garderat med väldigt många olästa författare men mitt mål är minst tolv av dessa ska läsas under 2012. Här hittar ni min lista.

Dessutom fortsätter jag med den Nordiska läsutmaningen som Dantes Bibliotek startade.

I övrigt hoppas jag att det blir fler lästa böcker under 2012 än 2011, dvs fler än 58 stycken.

 

”Glasbruket” av Arnaldur Indriðason (Nordisk läsutmaning)

Reykjavík 2001. En man hittas död i sin källarvåning. Det är en enstöring vid namn Holberg. I lägenheten finner man en papperslapp med ett svårtytt budskap. Kriminalpolis Erlendur Sveinsson sätts på fallet tillsammas med sina kollegor Sigurður Óli och Elínborg. Erlendur är från början övertygad om att det rör sig om mord och såsmåningom övertygas de andra. Han är också övertygad om att papperslappen och det fotografi på en gravsten som de hittar i lägenheten är viktiga för fallet. Ledtrådarna leder dem tillbaka till 60-talet och det visar sig att Holberg var en minst sagt otrevlig typ.

Samtidigt har Erlendur problem på hemmaplan. Hans vuxna barn, Eva Lind och Sindri Snær, har hamnat på sned. Eva Lind är narkoman och Sindri Snær har just avslutat sin tredje vända på torken. Men när Eva Lind kontaktar honom igen tycks hon vara ute efter något annat än bara pengar som vanligt, och Erlendur försöker att vara en bättre pappa.

Glasbruket är Arnaldur Indriðasons fjärde roman, men den första som översattes till svenska. Den kom ut 2000 på isländska, och den svenska översättningen är publicerad 2003 av Bokförlaget Prisma (numera Norstedts). Den belönades med utmärkelsen Glasnyckeln. På svenska har sedan dess utgetts sju böcker om Erlendur och hans team.

Boken är mycket lättläst, och jag läste ut den på mycket kort tid. I en deckare är spänningen en viktig del, och här tycker jag att Indriðason får godkänt. Det ligger en dyster blöt (det regnar hela tiden!) stämning över boken, man får intrycket att det är mörkt och grått hela tiden. Det stämmer också med intrigen som är en deprimerande historia. En eloge till författaren att han inte krånglar till det i onödan.  Erlendur som huvudperson är knepig att förhålla sig till – jag vet inte om han är sympatisk eller inte. Men mänsklig är han.

Jag läste boken som en del av den Nordiska läsutmaningen. I hyllan har jag en annan bok av Indriðason stående, men jag ville börja med den första, så jag tog en sväng till biblioteket.  Jag kommer nog att läsa fler i serien, när jag vill ha en stunds lättläst spänning.

Boken är publicerad på Norstedts förlag. Ett urval andra som nyligen recenserat den är TidningsIda, Theresans, och Eli läser och skriver.

Omdöme: Lättläst regntung deckargåta
Betyg: 3+