Min Boktolva 2012 – de första tolv böckerna

När jag anmälde mig till Lindas Boktolva så var det första gången. Jag gjorde min lista betydligt längre än bara tolv författare och jag la in både hyllvärmare och sådana som passar i Nordiska läsutmaningen. Och faktiskt – ska jag gå på namnet med TOLV i så är jag nu klar med den! Hela min lista hittar du här och jag tänker förstås fortsätta beta av namn på den resten av året. Men de tolv första blev de här (med länkar till mina recensioner):

Januari 2012:
Jay Asher – Tretton skäl varför.
Suzanne Collins – Hungerspelen.
Zinat Pirzadeh – Fjäril i koppel.

Februari 2012:
Gretelise Holm – Ministermordet.
Kristina Ohlsson – Askungar.

Mars 2012:
Anna Bovaller – Äppelkyrkogården.
Hans Olav Lahlum – Menneskefluene.
Chris Tvedt – Dødens sirkel.

April 2012:
Arne Dahl – Ont blod.
Liselott Willén – Ingenstans under himlen.
Hans-Olov Öberg – Djävulens tonsteg.

Bäst av de här tyckte jag Chris Tvedt var. Mest besviken var jag på Suzanne Collins. Flera av författarna kommer jag att försöka läsa fler böcker av.

 

”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén. Nordisk läsutmaning.

Christian Weber är en framgångsrik politiker som lever med sin vackra fru Stella och sonen Natanael. Hans hjärtefråga är ett nationellt DNA-register där alla ska finnas registrerade, och han driver en framgångsrik kampanj i media inför ett riksdagsbeslut om DNA-registret. Som ett led i kampanjen låter han polisen ta ett DNA-prov på honom i direktsänd morgonTV. Inom kort så hämtar polisen honom hemma. Hans DNA matchar den DNA som man hittat på en ung flicka, Louise Tomsen, som mördades drygt 10 år tidigare. Christian har sina personliga anledningar att inte avslöja vad han gjorde just när Louise mördades, och såväl hans motståndare som partikamrater och vänner anser att han är skyldig. För DNA ljuger inte, som Christian själv hävdat. Men innan det går till rättegång så försvinner Christian spårlöst. Hur hänger det ihop med anklagelserna? Vad hände egentligen när Louise mördades? Och var befinner sig hennes mamma Anne Helene och de andra vuxna i Louise närhet nu?

”Ingenstans under himlen” är Liselott Willéns fjärde roman. Hon är författare och läkare som växte upp på Åland och numera bor i Örebro. Hon debuterade 2001 med ”Sten för sten”. Ingenstans under himlen är en spänningsroman publicerad 2011 av Albert Bonniers förlag.

Den här boken hade jag önskat mig ett tag och blev mycket glad när Tidningsida gav mig boken i Bokbytet julen 2011. Ändå så blev den av någon anledning en hyllvärmare. När det nu i april var dags för Åland i Therese Nordiska läsutmaning och jag insåg att Liselott Willén kan räknas som åländsk författare så var saken klar.

På något sätt var mina förväntningar att det här skulle vara någon form av deckare, möjligen åt thrillerhållet. Men den var inte riktigt som jag förväntat mig. Den är en thriller, men den är också något annat som jag inte kan sätta fingret på riktigt. För på sätt och vis händer det inte så mycket, och en bit in i boken så hade jag fortfarande inte riktigt grepp om den. Men så halvvägs så hände det något. Kanske jag insåg vad jag egentligen läste om. Det fruktansvärdaste en förälder kan uppleva – sitt barns död – och hur man obönhörligen blir en annan människa efteråt. Och då började obehaget krypa in. Som jag skrev i Lyrans tematrio om monster så är den obehagligaste typen av monster som jag vet känslokalla människor. I Liselott Willéns bok finns förstås en person som står ut i den aspekten, nämligen David, men i någon mån så tycker jag att de flesta i boken saknar en grundläggande förmåga till empati, de är egoistiska. Men det är ändå David som äter sig in. Tillslut så hade jag svårt att läsa ut boken. Den är väldigt bra skriven. Men den är så otroligt obehaglig i sitt grundtema att jag fick svårt att sova och kände ett lätt illamående varje gång jag skulle plocka upp boken. För det finns flera personer som David i vårt samhälle. Och som Christian och Anne Helene. Och vad gör man om man möter en sådan person?

Omdöme: Skickligt skriven men fruktansvärt obehaglig bok om monster i människoskepnad.
Betyg: 4-

 

”Ont blod” av Arne Dahl

Den svenske litteraturkritikern Lars-Erik Hassel hittas brutalt torterad och mördad  i ett litet rum på flygplatsen Newark. Såsmåningom står det klart att mördaren har avbokat Hassels biljett till Arlanda och själv bokat in sig på samma flight, men då är det för sent. Mördaren har redan tagit sig genom tullen och är på fri fot i Sverige. Tillvägagångssättet vad gäller tortyren och mordet visar otevtydigt att det är den kände seriemördaren Kentuckymördaren, även kallad ”K”, som begått brottet.  På fallet sätts den s.k. A-gruppen, under ledning av Jan-Olov Hultin. Med i gruppen är som förut Paul Hjelm, Kerstin Holm, Gunnar Nyberg, Arto Söderstedt, Viggo Nordlander och Jorge Chavez, alla med sina speciella kunskaper och förmågor. Till sin hjälp har de en FBI-agent i USA, Ray Larner, som specialiserat sig på K. Larner var övertygad att seriemördaren var en Wayne Jennings, kommandosoldat från Vietnamkriget, men efter en serie på sexton mord på 70- och 80-talet omkom Jennings. Efter det skedde ytterligare två mord, och sedan var det tyst tills mördaren började mörda igen 1997. Nu, 1998, har han totalt mördat ytterligare sex stycken i sin ”nya” omgång, inklusive Hassel.  A-gruppen står nu inför en utmaning som inte ens FBI klarat av. Att ta reda på vem K är och varför han mördar, och framförallt förhindra att han mördar igen. I Sverige. Samtidigt brottas alla i gruppen med sina egna personliga funderingar som väcks när de ställs inför brutaliteten i morden.

”Ont blod” är Arne Dahls först publicerade bok om A-gruppen men utspelar sig som den andra boken, efter ”Misterioso”. ”Ont blod” publicerades 1998 av Bra Böcker. Arne Dahl har gett ut tio böcker om A-gruppen, och en elfte som en form av epilog. Han är nu aktuell med en ny serie, där den första delen ”Viskleken” utkom 2011. Arne Dahls böcker är prisbelönade och översatta till ett 20-tal språk. Böckerna är också nyligen filmatiserade.

Som framgår av min blogg så läser jag många deckare och hur jag lyckats missa Arne Dahl förstår jag inte själv. Men från tips på andra bokbloggar, och efter att ha sett Misterioso på TV för inte så länge sedan så insåg jag att jag måste reparera skadan. Så på biblioteket så snokade jag upp första boken (även om den inte råkade vara första boken egentligen då…). I början av boken så måste jag tyvärr säga att det blev ett problem att jag sett den filmatiserad, då jag inte kunde få egna bilder av poliserna utan bara såg skådespelarna från Misterioso framför mig. Men efterhand så växte en annan bild fram, utifrån alla reflektioner som Arne Dahl lyckas väva in på ett naturligt sätt hos poliserna. De är verkliga människor på ett sätt som inte alltid är fallet i deckare där man också ska lyckas skriva en spännande historia. Dahl lyckas med både personligheterna och spänningen, även om jag tycker det är en viss startsträcka innan mysteriet tar sig. Men sen blir det en riktig bladvändare som jag inte kan släppa.

Intressant är att det känns någorlunda aktuellt, trots att boken gavs ut (och utspelar sig) för fjorton år sen. Tortyren är förstås otäckt och grotesk, och som läsare känner man att det påverkar personerna i A-gruppen på olika sätt. Slutet skriver jag inget om mer än att Dahl fångade min uppmärksamhet ända till sista sidan. Jag kommer att vilja läsa mer om A-gruppen, inte minst för att lära känna dem bättre. Jag gillar också den ironiska undertonen och reflektionerna, även om boken är så spännande att jag slarvläser vissa stycken.  En reflektion är att Dahl blandar stilen genom att ibland kalla sina poliser vid enbart efternamn, ibland vid förnamn och efternamn. Kanske ett medvetet grepp?

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är Bokföring enligt Monika och Pocketblogg.

Omdöme: En bladvändare om hur en grupp svenska poliser jagar en amerikansk seriemördare med en speciell agenda.
Betyg: 4

 

”Djävulens tonsteg” av Hans-Olov Öberg

Västerås den 4 oktober 1978. Elvaåriga Jimmy Magnusson hittas död i trappan från körläktaren i Domkyrkan, ihjälslagen med en hammare. Den som senast såg honom i livet var jämnåriga Elias Fagervik, just innan de skulle öva med gosskören dagen innan. Biträdande chefen vid våldsroteln, Bengt Nordlander, leder utredningen. En av poliserna är den unge polisinspektören Benny Modigh, som har ett sjätte sinne vad gäller att känna av stämningar, en förmåga som han inte vill visa för sina kollegor. Benny och hans kollegor börjar utredningen där de kartlägger Jimmys bekantskapskrets, som sträcker sig från prästen i kyrkan, organisten, körledaren till Jimmys klasskamrater, t.ex Elias, och de äldre halvkriminella killar Jimmy umgåtts med. Under tiden så kämpar Elias med att komma till rätta med sina föräldrars ständiga kontroverser. I Västerås undre värld är det oroligt, snart ska en ökänd bankrånare friges från fängelset. Såsmåningom börjar Benny och hans kollegor fundera på hur den undre världen och kyrkans värld är kopplade till mordet på Jimmy.

”Djävulens tonsteg” är Hans-Olov Öbergs första del i en planerad deckartrilogi om Benny Modigh och Elias Fagervik. Hans-Olov Öberg presenterar sig själv som författare, förläggare, oberoende finansanalytiker, jazz & bluesmusiker samt fotbollskrönikör. Hans första bok, En gudabenådad bullshitter, kom 2001 och sedan dess har han bl.a. givit ut flera deckare. Boken är utgiven på Kalla Kulor förlag, som Hans-Olov Öberg är en av grundarna till. De klassar boken i genren ”Cosy Crime”.

Det här är den första boken av Hans-Olov Öberg som jag läst, trots att han publicerat flera deckare tidigare. Begreppet ”Cosy Crime” stämmer ganska bra. Trots det fruktansvärda brottet i centrum, mordet på ett barn, så genomsyras boken av någon form av värme och småmysighet. Bilden av Elias tecknas med stor empati, och hans reaktioner på sina föräldrars agerande är de stycken i boken som är allra starkast, de blir gripande, och skulle ha platsat i en annan typ av genre. Stundvis så tycker jag att kontrasten mot vad boken egentligen handlar om och ”småmysigheten” blir för stor och skapar en distans till brottet.

Som jag skrivit om förut så är jag uppväxt på 70-talet och pojkarna i boken är årsbarn med mig, så alla referenser till den samtida kulturen är ett plus. Även format på boken och språk stämmer med tidseran. Det handlar mycket om musik i boken och i mitt tycke, som inte är speciellt kunnig på området, blir det för mycket. Slutet ska jag inte säga något om mer än att jag inte tyckte om det. Jag är mycket nyfiken på hur författaren ska fortsätta historien om Elias och Benny i nästa bok av trilogin.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken: Tankar från en samlares hjärna, Deckarhuset och Tröst för ett knytt.

Omdöme: Småmysig deckare i 70-talsformat om ett grymt brott.
Betyg: 4-

 

”Menneskefluene” av Hans Olav Lahlum

Torsdagen den 4 april 1968 ljuder plötsligt ett skott från tredje våningen i ett hus vid Krebs´ gate i Oslo. Grannarna är snart på plats utanför lägenheten men dörren är låst. När polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen tar sig in i lägenheten hittar han en man skjuten till döds, men mordvapnet finns inte på plats. Vem har lyckats skjuta mannen, och sen ta sig därifrån osedd? Det visar sig snabbt att endast de boende i huset kan ha haft möjlighet att utföra mordet. Vem är det och varför?

Mordoffret hette Harald Olesen och var en känd motståndshjälte från kriget och senare stadsråd. De övriga boende i huset som alla är misstänkta är en amerikansk diplomat, ett ungt par med en liten son, en ung svensk studentska, en äldre taxichaufför, en funktionshindrad 39-åring samt vaktmästarens fru. K2 börjar förhöra de misstänkta för att hitta motiv och bekräfta eventuella alibin. Till sin hjälp får han oväntat en ung mycket intelligent kvinna som inte är polis, professorsdottern Patricia Louise Borchmann, som är rullstolsburen sen en olycka i ungdomen. Tillsammans lyckas de sakta men säkert hitta motiv hos flera av de boende. Motiv som går ända tillbaka till krigsåren.

”Menneskefluene” är Hans Olav Lahlums debutbok i kriminalgenren och den första i en serie om polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen och hans medhjälpare Patricia Louise Borchmann. Den utkom 2010. Ytterligare två böcker i samma serie, ”Satellittmenneskene” och ”Katalysatormordet”, har kommit ut. Hans Olav Lahlum är historiker och författare som debuterade 2007 med ”Oscar Torp, en politisk biografi”.  Han har tidigare skrivit politiska texter och biografier, och detta är hans första deckare. Menneskefluene är i Norge utgiven på Cappelen Damm. Jag har inte sett boken eller några andra av Lahlum översatta till svenska.

”Menneskefluene” är något, bland dagens deckarflöde, så ovanligt som en klassisk pusseldeckare, à la Agatha Christie. Vi har ett begränsat antal misstänkta som kan ha begått brottet och dessutom har vi ”det slutna rummet”. Boken är snyggt uppbyggd med ett kapitel per dag, och ett antal underkapitel, ofta ett per misstänkt. Brottet utspelar sig på 60-talet och hela boken är skriven i ett gammaldags ganska formellt språk och formulerat som någon som skrivit ner händelserna i efterhand.

Jag såg ”Satellittmenneskene” förra året i en bokhandel i Norge, men tyckte den var för dyr. När jag nu hittade ”Menneskefluene” i pocket slog jag till. Boken är spännande, inte tu tal om saken. Jag läser och läser för jag vill ju veta mer om vem som har utfört brottet. Och det är väldigt spännande. Men samtidigt är det som om det inte riktigt räcker till. Jag har svårt att sätta fingret på det, men utöver själva ”vem-har-gjort-det-spänningen” så innehåller inte boken så mycket mer. Kanske det är det gammaldags språket. Kanske jag inte är tillräckligt insatt i norsk politik och historia, i synnerhet under krigsåren, för att uppskatta allt. Men personteckningarna känns inte särskilt levande. Att en polis på det här sättet tar hjälp av en civil är förstås en helt litterär konstruktion som gör det ännu mer orealistisk. En mindre språklig detalj – användes ”funksjonshemmede” i norska redan på 60-talet? I svenska blev väl funktionshindrad vanligt långt senare än så. En av de mest intressanta sakerna är efterordet om Lahlums släkting Dagmar Lahlum (halvsyster till hans farfar), som var dubbelagent under kriget, vars levnadshistoria har inspirerat honom att skriva den här boken.

Trots en del negativa synpunkter kan jag tänka mig att läsa någon mer bok av Lahlum framöver om jag har lust att läsa en spännande pusseldeckare. Boken är mycket lättläst, och det tror jag den är även för svenskar som inte brukar läsa så ofta på norska.

Omdöme: Lättläst klassiskt uppbyggd norsk pusseldeckare med referenser till norsk historia under 60-talet och krigsåren.
Betyg: 3+

 

Mars blev norsk bokfrossa – Nordisk läsutmaning

I Dantes biblioteks nordiska utmaning var det i mars dags att läsa böcker från Norge. Med ambitionen att beta av hyllvärmare hade jag bestämt mig för att läsa en bok som jag köpte i Norge förra året. Chris Tvedts ”Dødens sirkel”.

Första helgen i mars så reste jag till familjen i Norge, och började läsa boken på flyget. Sen på vägen tillbaka, på flygplatsen i Oslo, så blev det fler inköp, trots s.k. köpstopp… Till råga på allt så plockade jag en norsk bok i bokcirkeln på jobbet, fast förstås översatt. Så jag bestämde mig för att i mars skulle det bli flera norska böcker än Chris Tvedts.  Och så blev det. Av de sju böcker jag läst i mars så är fyra norska. Här följer en kort sammanfattning, trots att jag redan publicerat recensioner för tre av dem. Jag länkar till mina recensioner för de som är intresserade av mer information.

Dødens sirkel, av Chris Tvedt. Det här är den femte boken i en serie om advokaten Mikael Brenne. Den första, Rimelig tvil, kom ut 2005. I den här boken ägnar sig Mikael Brenne åt att göra efterforskningar i ett gammalt brott i ett litet ösamhälle. Ingen av Tvedts böcker om Brenne tycks vara översatta. Jag tyckte boken var spännande och lättläst. Betyg: 4+.

Skinndød, av Thomas Enger, eller Skendöd som den heter i svensk översättning. Det är Thomas Engers debut och den första i serien om journalisten Henning Juul. Det är sex delar planerade och förlaget säger att det är den bästa debut de sett. Den andra delen heter Fantomsmerte och den tredje Blodtåke, men det är bara den första som finns på svenska. Jag tyckte det var en imponerande debut som kändes modern och välskriven. Betyg: 4+

Nu, jävlar, av Heidi Linde. Heidi Linde har skrivit barnböcker, radioteater och några skönlitterära böcker tidigare, men det här ses ändå som hennes genombrott.  Ingen av Lindes böcker tycks vara översatta till svenska. Boken utspelar sig i Kongsvinger, och det finns gott om referenser till Sverige (och Norge) på 80- och 90-talen. Det är en charmerande roman om en dag i fyra personers liv. Jag kände stor saknad när jag la ifrån mig boken. Betyg: 5

Menneskefluene, av Hans-Olav Lahlum. Det här är Lahlums första kriminalroman och det är något såpass ovanligt som en gammaldags pusseldeckare, med ett begränsat antal gärningsmän. Den utspelar sig  på 60-talet och författaren har därför valt ett ganska gammaldags språk. Det är den första i en serie om polisen Kolbjørn Kristiansen, även kallad K2, och den överintelligenta professorsdottern Patricia Louise Borchmann. Den andra delen heter Satellitemenneskene och den tredje, som kom ut i januari i år, Katalysatormordet. Ingen av dem är översatt till svenska. Recension kommer om några dagar…

 

”Dødens sirkel” av Chris Tvedt

Advokat Mikael Brenne är i rätten för att försvara den professionella förbrytaren Hans Mikkelsen, känd som Greken. Åklagaren Ulv Garmanns främsta vittne är Gustav Niemann. Men rättegången tar en dramatisk vändning när Gustavs käresta blir misshandlad. Gärningsmannen erkänner, men säger att han handlat på uppdrag av …. Mikael Brenne. Givetvis måste saken utredas, rättegången avbryts och Brenne hamnar i häktet. När han såsmåningom kommer ut därifrån är livet hans i spillror, eftersom han tillsvidare är avstängd som advokat och hans tidigare partner i firman inte vill ha honom längre. En tidigare kollega, Synne Bergstrøm, låter honom arbeta i sin lilla advokatfirma. Han återupptar ett fall som han påbörjat tidigare.

För tjugofem år sedan mördades två unga flickor, Anne och Siri, på den lilla ön Vestøy. Den unga säregna pojken Aron Sørli befanns mot sitt nekande skyldig till morden. Nu är Aron ute ur fängelset och vill ha upprättelse och har anlitat Mikael. Mikael vill bort från sin vardag och drar till Vestøy för att närmare undersöka fallet. Men människorna i det lilla ösamhället är tätt bundna till varandra och är inte särskilt förtjusta i att någon börjar gräva i fallet som de lämnat bakom sig. Ganska snart inser Mikael att det finns flera hemligheter som ingen vill ska avslöjas. Varken i det lilla samhället eller i hans närmaste kretsar av kollegor.

”Dødens sirkel” är Chris Tvedts femte bok om advokat Mikael Brenne, och den utkom i Norge 2010. Den första boken i serien, Rimelig tvil, utkom 2005. Boken är publicerad av Cappelen Damm AS och har belönats med Rivertonpriset. Den verkar inte finnas översatt till svenska. Chris Tvedt är född i Bergen. Han är från början advokat men har övergått till att vara författare på heltid.

Den här boken impulsköpte jag på Gardemoen i augusti förra året (det är något med flygplatser som får mig att köpa böcker…). Jag hann inte läsa den nu, men när det nu var dags för Norge i den Nordiska läsutmaningen bestämde jag mig för att den inte skulle vara hyllvärmare längre. Och det är jag glad för! Boken läste jag obrutet på en flygresa (från Norge!) första helgen i mars, och det påverkar förstås läsupplevelsen.

Boken är spännande, den är välskriven och väldigt lättläst. För en gångs skull tänker jag inte ens på att jag läser på norska. Mikael Brenne är ingen lätt och genomtrevlig person men heller inte otrevlig, m.a.o. är han mycket mänsklig. Boken är spännande, men det är inte bara historien om Aron och morden som driver den framåt, det finns även ett antal människoöden som man vill veta mer om. I många av de deckare som jag läser visar sig upplösningen handla om ofattbar ondska, att förklaringen egentligen inte är att man inte förstår. Utan att avslöja något om slutet så tycker jag att det inte är fallet i den här boken. I den mån mord kan förstås överhuvudtaget. Även anklagelserna mot Mikael Brenne får sin tragiska men rimliga förklaring. Nu är det här den femte boken i en serie, och jag får för mig att det kanske t.o.m. är den sista om Mikael Brenne. Men sugen blir jag på att prova någon av de tidigare böckerna i serien.

Omdöme: Spännande lättläst norsk krim om hemska brott i ett litet samfund.
Betyg: 4+

 

”Askungar” av Kristina Ohlsson

Sara Sebastiansson är på väg hem till Stockholm med sin lilla dotter Lilian när hon går av tåget vid ett stopp i Flemingsberg för att ta ett telefonsamtal. Tåget åker iväg utan henne. När tåget stannat vid Stockholms central är Lilian försvunnen. Den erfarna polisen Alex Recht och hans utredningsgrupp ska utreda försvinnandet.  Den ivriga och ambitiösa kriminalinspektören Peder Rydh anser sig vara betydligt mer lämpad än sin kollega Fredrika Bergman, som är civilanställd utredare och i början är det inte lätt för Fredrika att tas som fullvärdig medlem i gruppen. Peder har sina problem hemma med två små pojkar och en fru som drabbats av förlossningsdepression. Fredrika har ett hemligt förhållande med en gift man sedan många år tillbaka. Deras misstankar i utredningen riktas först mot Lilians pappa, men i synnerhet Fredrika inser ganska snart att här ligger det något betydligt mer ondskefullt bakom. När Lilian hittas och gruppen börjar inse vad man har att göra med så trappas jakten upp och gruppen får börja jobba tillsammans.

”Askungar” är Kristina Ohlssons debutroman. Den utkom 2009 och har sedan följts av två böcker till, Tusenskönor och Änglavakter. En fjärde bok,  Paradisoffer, kommer i apeil 2012. Kristina Ohlsson är utbildad statsvetare och arbetar med terrorfrågor på OSSE i Wien. Boken är publicerad på Piratförlaget.

Askungar är en omtalad debut som deckare och jag var rätt spänd på att läsa den. Boken är ganska stramt hållen, språket är beskrivande men inte överdrivet. Det gillar jag. Men dialogerna lider ibland av att vara lite väl detaljerade. Medlemmarna i utredningsgruppen är bra beskrivna, från den rutinerade men lite trötta Alex, till den odrägliga strebern Peder som har känslor trots allt och så ”huvudpersonen” Fredrika som ändå kanske är den mest hemlighetsfulla. Men hur är det med spänningsfaktorn? Tja. Kanske har det att göra med att det är den tredje boken på kort tid jag läser där våld mot barn och kvinnor står i fokus, kanske det är för att det är sådan grotesk ondska som är oförståelig, men det känns för mycket. Det är någorlunda spännande, men samtidigt tycker jag det blir lite för mycket av allt, i synnerhet det groteska. Det är inte nödvändigt för att skriva en bra deckare! Men trots detta kommer jag nog att pröva Tusenskönor som står i bokhyllan och väntar.

Ett urval bokbloggar som skrivit om boken är: Pocketblogg, Bokbrus, ihyllan, Malin the writer och Du är vad du läser.

Omdöme: Välskriven deckardebut med obeskrivlig ondska och brutalt våld.
Betyg: 4-

 

”Hungerspelen” av Suzanne Collins

Det är någon gång i framtiden. Det som en gång var USA har gått under, och ur spillrorna har något nytt växt fram. En Huvudstad uppe i det som en gång var Klippiga Bergen. Tolv distrikt som lyder under huvudstaden. En gång var det tretton distrikt men när distriktens uppror slogs ner så förintades distrikt 13. Som straff för upproret får varje distrikt en gång om året skicka en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år till Huvudstaden för att delta i Hungerspelen. De tolv flickorna och de tolv pojkarna släpps ner på en stor arena, som spelledarna styr hur den fungerar. Sen börjar Hungerspelen. Bara en av de tjugofyra kan stå som vinnare, de andra tjugotre är döda när vinnaren koras. Det är en kamp på liv och död där den listigaste och starkaste vinner. Som belöning får segrarens distrikt mat för att överleva.

Katniss bor med sin mor och lillasyster Prim i Distrikt 12, ett distrikt med låg status. Katniss pappa har dött flera år tidigare i en explosion i en av distriktens kolgruvor. Katniss har tagit över som familjens försörjare, vilket bl.a. innebär att hon tjuvjagar med pil och båge i den förbjudna skogen med sin vän Gale. Så är det dags för årets Hungerspel och i lottdragningen så dras Prim som Distrikt 12s deltagare. Katniss står inte ut med tanken utan anmäler sig frivilligt istället för sin syster och tillsammans med den manliga deltagaren, bagarens son Peeta, åker hon till huvudstaden. Där coachas hon av Effie och Haymitch, och stylas av Cinna, och blir snart populär hos publiken. Så är det dags för spelen. Hur ska Katniss göra för att överleva? Hur ska hon kunna överlista de andra deltagarna utan att döda?

Hungerspelen är skriven av Suzanne Collins och den riktar sig mot målgruppen ”Young adults” (ung. 14-20 år). Det är den första i en trilogi och kom ut 2008. Suzanne Collins har skrivit manus till barn-TV och publicerat barnböcker tidigare. Hungerspelen och de två följande böckerna i trilogin har väckt stor succé världen över och är på väg att bli kultförklarade. Hungerspelen är redan filmatiserad och filmen har premiär i mars 2012.

Jag hade stora förväntningar på den här boken, trots att jag inte är någon fantasyälskare, men tyvärr så blev jag riktigt besviken. Först och främst så kan jag inte släppa temat, människor som hetsas mot varandra. Det är något groteskt och omskakande och borde hanteras så, men Collins hanterar det hela ytligt. Hela boken känns ytlig, och jag tror ett problem är just ”jag-formen” som den är skriven i. Det är svårt att leva sig in i Katniss egen berättelse, då man egentligen inte kommer i kontakt med hennes känslor. Språket är erbarmligt tråkigt och det känns som om samma tema tuggas om och om igen. Matjakt, väder, flykt, svek, jakt, känslostormar, mat, väder, flykt, känslostormar. Jag tror boken vunnit på att vara kortare.
Positivt då? Jo, den är väldigt lättläst, det tråkiga språket till trots. Och jag är ju länge nyfiken på hur Katniss ska ta det ur sig helskinnat. För eftersom det finns två böcker till så anar man att hon ska det. Den har klara förutsättningar att bli en spännande film, och valet av skådespelerska tror jag på, Jennifer Lawrence gillade jag i Winter’s Bone, och trailern för filmen verkar lovande.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om Hungerspelen är Paulas Bokblog,  Bokhora, Böcker med mera, och Unga Vuxna.

Omdöme: Grotesk och långrandig skildring av människor som tappat det vi kallar moral.
Betyg: 2

 

”Tretton skäl varför” av Jay Asher

När Clay Jensen kommer hem från skolan en dag så hittar han ett paket adresserat till honom. Ivrigt öppnar han det. Inuti finner han sju stycken kassettband. När han väl letat upp en bandspelare och börjat lyssna så inser han att rösten på banden är Hannah Bakers. Hannah vars bänk står tom i klassrummet. Hannah som tog självmord. På bandet säger hon att Clay är en av orsakerna till varför hennes liv tog slut. Clay kan inte förstå det. Han kände henne ju knappt. Även om han ville lära känna henne. Men Hannah envisas med att prata till honom genom banden. Hon säger att det finns tretton sidor på banden. Tretton personer. Tretton skäl varför. Och Clay börjar lyssna. Sida efter sida. Och ju mer han lyssnar, desto mer förstår han och desto mer skakad blir han.

”Tretton skäl varför” är Jay Ashers debutroman. Jay Asher som är bosatt i Kalifornien har tillsammans med Carolyn Mackler skrivit en bok till – ”The future of us” (2011). Tretton skäl varför (Thirteen reasons why) är en omtalad och rosad ungdomsroman som publicerades 2007, och kom på svenska 2010 .

Tretton skäl varför är inte lik andra ungdomsromaner som jag läst. Uppbyggnaden är mycket speciell, med ett kapitel per sida på banden (i stort sett). Det Hannah läser upp på banden är skrivet i kursiv text, och det blandas hela tiden med Clays egna tankar och upplevelser när han vandrar runt staden där allt utspelat sig. Som läsare kastas man mellan dessa två perspektiv, ibland ganska drastiskt. Boken behandlar allvarliga frågor -ungdomssjälvmord och orsakerna till ett sådant. Det kan vara lätt att tycka att Hannahs skäl inte är ”tillräckliga” men samtidigt får man känslan av att det Hannah berättar egentligen bara skrapar på ytan, det är en del av hennes liv hon beskriver, inte hela. Boken känns på det sättet lite ofullständig. Förhoppningsvis kan boken ge upphov till bra diskussioner men jag tror att yngre tonåringar som läser boken kan behöva någon att prata med efteråt. Den skenbara ytligheten kan möjligen ge yngre personer intrycket av att självmord är enkelt. Samtidigt så är boken stundvis stark i sin beskrivning. Det finns också andra inslag i boken som jag tror att barn i tidiga tonåren inte förstår till fullo. För någon i sena tonåren eller som passerat tonåren så kan den träffa väldigt rätt. Något ojämn tycker jag boken är, men mycket lättläst och svår att lägga i från sig.

Ett urval andra bokbloggar som har recenserat boken är Bokhora, Malin the Writer, Flaskposten, Tonårsboken, och Dantes bibliotek.

Även min egen 11-åriga dotter har läst boken och här kan ni läsa vad hon tyckte.

Boken är ett recensionsexemplar från Bokförlaget Langenskiöld. Tack!

Omdöme: En annorlunda och tänkvärd berättelse om tonår och självmord.
Betyg: 4- (i kategorin ungdomsböcker – jämfört med vuxenböcker skulle jag satt ett lägre betyg)