”Sankta Psyko” av Johan Theorin

Jan Hauger får jobb som förskollärare på Gläntan. Förskolan ligger precis utanför Sankta Patricias regionklink, i folkmun känt som Sankta Psyko, som är en hårdbevakad psykiatrisk klinik där de intagna är farliga för sig själv eller andra, och flera har begått brott. Barnen på Gläntan har sina föräldrar intagna på Sankta Psyko, och de besöker då och då sina föräldrar. Förskolan är förbunden via en hemlig gång till sjukhuset, och genom den följer lärarna barnen vid besöken. Jan har jobbat på flera förskolor innan han kommer till Gläntan, och han har goda vitsord. Barnen fäster sig vid honom. Men Jan har också alldeles egna personliga skäl till att söka sig till en förskola med anknytning till Sankta Psyko. Och han har saker från sin bakgrund som han väldigt gärna vill dölja. Den hemliga gången lockar och drar och snart går Jan ner där på egen hand när barnen sover. Det får konsekvenser som inte ens Jan kan förutse.

”Sankta Psyko” är Johan Theorins fjärde spänningsroman, och den kom ut 2011 på Wahlström & Widstrand. Han debuterade 2007 med ”Skumtimmen” som, liksom de två följande böckerna, utspelar sig på Öland. Hans böcker är prisbelönta, även utomlands. Johan Theorin var journalist innan han debuterade som romanförfattare.

Jag har läst Johan Theorins tidigare böcker, alla tre som utspelar sig på Öland. Gemensamt för de böckerna är också ett flertal anspelningar på övernaturliga fenomen. Böckerna har varit spännande, men just delen kring det övernaturliga har gjort att jag inte varit odelat positiv till dem.

Sankta Psyko är annorlunda än de tre tidigare men liknar dem ändå, det märks att det är samma författare. Det rent övernaturliga saknas, det här är mer en psykologisk spänningsroman än de tidigare deckarna, men samtidigt så tycker jag man känner igen berättarstilen. Boken är spännande. Från början är det en mycket obehaglig stämning i boken, som läsare undrar man konstant vad det är som har hänt Jan innan han kom till Gläntan, och vad han har för underliggande motiv. Jag är hela tiden misstänksam, och förväntar mig för varje sida att något obehagligt ska hända. Boken igenom. Och det är skickligt! Jag märker under läsningen hur jag spänner mig.

Boken är något svag i början, men slutet är starkt. Utan att säga för mycket… twisten på slutet är riktigt bra! Karaktärerna får jag inget riktigt grepp om, Jan tycker jag helt enkelt inte om, Hanna och Lilian känns ytliga och jag har svårt att förstå mig på dem. Detsamma gäller flera av de övriga karaktärerna. Det känns ovant, att man inte fäster sig vid någon av personerna. Undertonen i boken är hela tiden oerhört mörk. Jag är inte förtjust i skräckromaner men den här, som ligger i gränslandet till en vanlig deckare, gillar jag.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken: Bokmalen, Ielenashylla, Eli läser och skriver, Boktok73 och Bokmalen AB.

Omdöme: En psykologisk spänningsroman och  bladvändare om barn, svek och mörka hemligheter.
Betyg: 4

 

”Moderspassion” av Majgull Axelsson

Regnet vräker ner och stormen viner som aldrig förr den här höstdagen i oktober i Arvika med omnejd. De enda som kommer fram är räddningstjänsten, och det är knappt det. Sallys Café & Restaurang ligger på en höjd, och blir av vattenmassorna avskuret från resten av bygden. På restaurangen befinner sig en grupp människor. Minna, Sallys systerdotter och nu ägare till restaurangen, som lever i en lögn och är sargad av sin bakgrund. Anette, som jobbar på restaurangen, gift med alkoholisten Sonny och trött på det mesta. En föredetta Dramatenskådespelerska, Marguerite, som försöker komma sin son närmare. Henrik, Marguerites man, en oerhört arrogant och elak ekonomiprofessor. Ritva, som har ett tillfälligt jobb på lokaltidningen, och som har varit ute med fotografen Micke för att leta scoop i stormen. Tyrone, den tysta, som egentligen är pensionerad men ryckt in för räddningstjänsten. Osynlig men ändå närvarande är Minnas dotter Sofia och Minnas far TV-kändisen Dag Tynne som aldrig velat erkänna henne. De närvarande har var och en sin livsberättelse, med fokus i familjen, i släkten, i arvet och i att inte vara den man från början ville vara. Plötsligt tar det hela en dramatisk vändning pga stormen.

”Moderspassion” är Majgull Axelssons senaste bok, den utkom 2011 på Brombergs förlag. Majgull Axelsson är en journalist som började skriva om barnprostitution och fattigdom i Sverige. En av hennes mer kända böcker är Rosario är död från 1989. Hennes skönlitterära debut var Långt borta från Nifelheim som kom 1994. En av hennes mest kända böcker är Aprilhäxan   från 1997.

Dokumentära böcker är sällan min ”grej”. Jag gråter nästan aldrig när jag läser en bok. Men den dokumentära boken Rosario är död grät jag när jag läste för många många år sedan. Sen dess håller Majgull Axelsson en speciell plats hos mig.

Nu var det länge sedan jag läste en bok av henne, så det var inte med alltför stora förväntningar som jag grep mig an den här boken. Vad jag hade glömt var Axelssons fascinerande förmåga att dra in läsaren i boken, att med små språkliga medel måla en tavla. Hon kommer t.o.m. undan med litterära grepp som jag annars skulle vara högst skeptisk till. Och egentligen vet jag inte vad det är som jag tycker så mycket om. Men något är det. För det är innerligt och kryper nära.

Bokens centrum är relationerna mellan döttrar och deras mödrar, eller kvinnor och deras släkt och arv. Det handlar mycket om hur man inte kan komma ifrån arvet, hur fördomar går i arv. Att det man just försöker undvika att ge i arv till sina barn går i arv, eller så skapar undvikandet nya problem. Det är saker jag funderat mycket på även utanför läsandets värld, och jag tycker Axelsson beskriver det bra. Med små medel.

Boken är uppbyggd med kapitel ur olika personers synvinkel. Huvudpersonen Minna återkommer flera gånger som berättare och där har Axelssons svävat ut i sin berättelse. Jag har svårt för Minnas nära-döden-hallucinationer (eller vad det är…), det blir lite väl underligt. De övriga berättarna är tre kvinnor (Anette, Ritva och Marguerite) och en man (Tyrone), och deras berättelser känns mer handfasta, liksom Minnas minnen från tidigare delar av sitt liv.

Det finns många vackra och tankvärda saker att citera ur den här boken men som fysiker så ler jag lite extra åt detta: ”En riktigt stilig karl av den lätt förvirrade akademiska modellen. Vad var han professor i? Fysik, förstås. Den ädlaste av naturvetenskaper.”  Jag tycker mycket om boken och Axelssons sätt att skriva. Genast hamnar några av hennes äldre böcker som jag inte läst på att-läsa-listan.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är Dagens bok, En bokcirkel för alla, Sladdertackans bokblogg, Beroende av böcker och Snowflakes in rain.

Omdöme: Innerlig berättelse om mödrar, barn, arv och släkters förbannelse i skuggan av en storm.
Betyg: 4+

 

”Glasklart” av Karin Wahlberg

I det lilla samhället Hjortfors, mitt i ”mörka Småland”, är det valborgsmässoafton och dags för den traditionsenliga majbrasan. Ganska snart efter att brasan tänts gör man en hemsk upptäckt – i den brinnande brasan så ligger en död kropp. Brasan släcks och poliserna Claes Claesson och Janne Sundin som är där privat med sina familjer får påbörja en undersökning. De och deras kollegor sätter upp ett efterforskningscenter mitt i Hjortfors. Deras första uppdrag är att ta reda på vem den döda är. Ganska snart upptäcker de att människorna på den lilla orten har hemligheter de vill dölja.

Claes Claessons fru, läkaren Veronika Lundborg, har fått en ny kollega, Hilda Glas, som gör sin AT-tjänstgöring på Oskarhamns sjukhus. Hilda är uppvuxen hos fosterföräldrar i Oskarshamn, men kommer ursprungligen från Hjortsfors. I en forskningsuppgift stöter hon på journalen från när hennes biologiska mamma dog, och hon inser att hon måste ta itu med den barndom hon förträngt. Hennes efterforskningar och polisens får snart gemensamma beröringspunkter.

”Glasklart” är Karin Wahlbergs åttonde bok om kriminalkommissarien Claes Claesson, hans kollegor och hans fru Veronika Lundborg. Den publicerades i november 2011 av Wahlström & Widstrand. Den första boken i serien, ”Sista jouren”, kom ut 2001. Karin Wahlberg är författare och läkare, som utöver sina spänninsgromaner gett ut ungdomsböcker och en historisk roman.

Jag har inte följt Karin Wahlbergs serie om Claes Claesson och Veronika Lundborg även om jag tror att jag läst Sista jouren för länge sedan (jo – jag har uselt minne vad gäller titlar på böcker…). Men när den stod där i hyllan i bokcirkeln och såg lockande ut så fick den följa med mig hem. I stort sett är personerna nya bekantskaper för mig. I viss mån så kan det vara en brist, men samtidigt så ges det gott om referenser till händelser i tidigare böcker, så man får som läsare en ganska god bild av personerna.

Boken är omfattande, den känns omväxlande för lång och omväxlande så spännande så att det är bra att den är lång. De stycken som fångar mig är de om Hilda Glas, en person som jag gärna skulle läsa mer om, liksom hennes bror Samuel. Att de olika styckena utspelar sig vid olika tidpunkter störde till en början, men efterhand kändes det som ett bra grepp.

Jag läste helt nyligen Anna Janssons Alkemins eviga eld, som även den har glaskonsten i centrum och en jämförelse är nästan oundviklig. Här tycker jag att Karin Wahlberg gör det ett snäpp bättre, hon håller kvar mitt intresse i större grad. Men varför måste hon (och så många andra författare) lägga ett uppstyltat, föreläsande språk i munnen på poliserna och läkarna, bara för att ”utbilda” läsaren, t.ex. om glaskonst. De undervisar varandra om saker som den de talar med borde veta om. Att en polis inte skulle känna till sjukvårdens förutsättningar verkar helt barockt. Mindre sånt tack!

Själva ”mysteriet” tycker jag hon knyter ihop, men det går lite snabbt på slutet. Att avsluta en bihistoria som hon påbörjade i förra boken känns dock onödigt, den historien höll inte. Jag hade behållning av boken, och kan tänka mig att läsa mer om Claes Claesson och Veronika Lundborg, även om det inte står högst på listan.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: med näsan i en bok, boktok73, Boksnoken, Bokstunder och Violens boksida.

Omdöme: Spännande i glasriket, om hur det förflutna hinner ikapp, om barn och om föräldrar.
Betyg: 4-

 

Mars blev norsk bokfrossa – Nordisk läsutmaning

I Dantes biblioteks nordiska utmaning var det i mars dags att läsa böcker från Norge. Med ambitionen att beta av hyllvärmare hade jag bestämt mig för att läsa en bok som jag köpte i Norge förra året. Chris Tvedts ”Dødens sirkel”.

Första helgen i mars så reste jag till familjen i Norge, och började läsa boken på flyget. Sen på vägen tillbaka, på flygplatsen i Oslo, så blev det fler inköp, trots s.k. köpstopp… Till råga på allt så plockade jag en norsk bok i bokcirkeln på jobbet, fast förstås översatt. Så jag bestämde mig för att i mars skulle det bli flera norska böcker än Chris Tvedts.  Och så blev det. Av de sju böcker jag läst i mars så är fyra norska. Här följer en kort sammanfattning, trots att jag redan publicerat recensioner för tre av dem. Jag länkar till mina recensioner för de som är intresserade av mer information.

Dødens sirkel, av Chris Tvedt. Det här är den femte boken i en serie om advokaten Mikael Brenne. Den första, Rimelig tvil, kom ut 2005. I den här boken ägnar sig Mikael Brenne åt att göra efterforskningar i ett gammalt brott i ett litet ösamhälle. Ingen av Tvedts böcker om Brenne tycks vara översatta. Jag tyckte boken var spännande och lättläst. Betyg: 4+.

Skinndød, av Thomas Enger, eller Skendöd som den heter i svensk översättning. Det är Thomas Engers debut och den första i serien om journalisten Henning Juul. Det är sex delar planerade och förlaget säger att det är den bästa debut de sett. Den andra delen heter Fantomsmerte och den tredje Blodtåke, men det är bara den första som finns på svenska. Jag tyckte det var en imponerande debut som kändes modern och välskriven. Betyg: 4+

Nu, jävlar, av Heidi Linde. Heidi Linde har skrivit barnböcker, radioteater och några skönlitterära böcker tidigare, men det här ses ändå som hennes genombrott.  Ingen av Lindes böcker tycks vara översatta till svenska. Boken utspelar sig i Kongsvinger, och det finns gott om referenser till Sverige (och Norge) på 80- och 90-talen. Det är en charmerande roman om en dag i fyra personers liv. Jag kände stor saknad när jag la ifrån mig boken. Betyg: 5

Menneskefluene, av Hans-Olav Lahlum. Det här är Lahlums första kriminalroman och det är något såpass ovanligt som en gammaldags pusseldeckare, med ett begränsat antal gärningsmän. Den utspelar sig  på 60-talet och författaren har därför valt ett ganska gammaldags språk. Det är den första i en serie om polisen Kolbjørn Kristiansen, även kallad K2, och den överintelligenta professorsdottern Patricia Louise Borchmann. Den andra delen heter Satellitemenneskene och den tredje, som kom ut i januari i år, Katalysatormordet. Ingen av dem är översatt till svenska. Recension kommer om några dagar…

 

”Skendöd” av Thomas Enger

Journalisten Henning Juul har just kommit tillbaka till sitt jobb på webbtidningen 123nyheter efter två års sjukskrivning. Han är ärrad både till det yttre och det inre efter att ha överlevt DetSomHanInteTänkerPå, den brand där hans son Jonas omkom. Redan första dagen på jobbet skickas han på polisens presskonferens med anledning av ett mord som begåtts. En ung kvinna har hittats i ett tält på Ekebergsletta. Hon är nedgrävd och stenad till döds. En av poliserna som utreder mordet är en bekant till Henning från ungdomen, Bjarne Brogeland. Ledare för utredningen är Arild Gjerstad, och en av de andra poliserna är Ella Sandland, som Bjarne tycker är väldigt attraktiv.

Henning sätts att tillsammans med sin kollega Iver Gundersen bevaka mordet och får av sin chef Heidi stränga order att vara först och störst i bevakningen. Henning har ingen lust att jobba så nära Gundersen, som dessutom är Hennings exfrus Noras nya pojkvän, och Henning går sin egen väg i sina undersökningar. Det första han gör är att åka till stället där den mördade, Henriette Hagerup, studerade för att bli manusförfattare. Genom sina samtal med Henriettes studiekamrater och handledare får han reda på nya saker om Henriette. Nya saker, som får betydelse för polisens utredning, trots att de snabbt griper Henriettes pojkvän Mahmoud Marhoni som misstänkt. Henning kommer genom sina journalistiska undersökningar personer som har allt att dölja på spåren, och inser snart att hans eget liv är i fara.

”Skendöd” är Thomas Engers debutroman. På norska heter boken Skinndød och kom 2010. Det norska förlaget Gyldendal säger att det är ”Kanskje det beste krimmanuset vi har fått fra en debutant noen gang.”.  Författaren har planerat en serie på sex böcker och på norska har nummer två i serien redan kommit ut (Fantomsmerte). Nummer tre kommer att heta Blodtåke och kommer ut i höst. Thomas Enger är, precis som Henning Juul, journalist. I Sverige är boken publicerad av Forum.

Det var inte med så stora förhoppningar jag plockade ännu en deckare i bokcirkeln på jobbet. Men jag bara säger: Jag är imponerad av den här debuten! Ännu en norsk deckarförfattare som hittat rätt ton. Det är spännande. Både det aktuella fallet och hur Henning Juul utvecklas. Henning är trovärdigt beskriven, utan att det blir övertydligt. Lite i taget får läsaren veta mer om vad som hänt honom innan boken börjar, men inte mer än att man blir mer nyfiken på honom. Hans känslor och upplevelser i samband med branden är oerhört finstämt beskrivna, och man får en klump i magen av att tänka på omfattningen av tragedin.

Fallet som Henning dras in i är inte självklart, men inte heller överdrivet komplicerat i sin upplösning. En hel del samhällsanalys kring t.ex. snabba medier och fördomar och okunskap om invandrare får författaren in. Negativt? Tja, egentligen bara två småsaker. Det ena är Brogelands besatthet av Sandland. Efter tionde gången det påpekas så tänker jag ”ja, ja, jag vet”. Det andra är Hennings inblandning i fallet. Det håller i en bok. Men kommer det att hålla i sex böcker?  Enger jämförs med Nesbø, men trots att jag gillade hans senaste (Gengångare) väldigt mycket, så tycker jag den här är betydligt bättre än Nesbøs första om Harry Hole. I alla fall så kliar det i mina fingrar att klicka hem nästa bok. På norska.

Ett urval bokbloggar som skrivit om boken är: Bokhora, Hyllan, Deckarhuset, Annikas litteratur- och kulturblogg samt Bokmalen.

Omdöme: Imponerande norsk deckardebut om sorg, avundsjuka och snabba nyheter.
Betyg: 4+

 

”Du gamla, du fria” av Liza Marklund

Utredningssekreteraren Thomas Samuelsson befinner sig i Nairobi på konferens. Tillsammans med sex andra delegater från olika länder så är han på väg mot somaliska gränsen när de kidnappas. Till att börja med är det oklart vad kidnapparna vill, men ganska snart så står det klart att de inte skyr några medel för att få lösensummorna betalda. De plågar sina offer och börjar avrätta dem när de inte får som de vill.

Hemma i Sverige befinner sig Thomas fru, journalisten Annika Bengtzon och deras två barn, Kalle och Ellen. Familjen har just kommit tillbaka efter tre år i USA, barnen går i amerikansk skola i Stockholm och Annika har återvänt till sitt arbete på Kvällspressen. Den nya nyhetschefen Patrik Nilsson är ständigt ute efter skandalösa historier att publicera, och faktamässigheten är inte så viktig. Chefredaktören Anders Schyman försöker hänga med i svängarna, men tycker själv att han varit med för länge. När en ung kvinna knivmördas föreslår Annika för Patrik att det kan vara ett i en serie av mord av misshandlade kvinnor, och Patrik tänder på idén. Men Annika själv får annat att tänka på, då hon får reda på att Thomas har kidnappats. Hon vet inte vad hon ska göra. Hon som alltid hållt huvudet kallt kastas in i en okänd situation. Hennes räddning blir Thomas chef Jimmy Haldenius, som tar över förhandlingarna med kidnapparna, och blir Annikas skydd utåt i kapplöpningen på liv och död som börjat. Samtidigt jagas Annika av pressen, medan hon förtvivlat letar efter möjligheter att betala lösensumman för Thomas.

”Du gamla du fria” är Liza Marklunds nionde bok där journalisten Annika Bengtzon är huvudpersonen. Den första, Sprängaren, utkom 1998. Liza Marklund har själv arbetat som journalist, men är nu författare och Unicef-ambassadör. Hennes böcker har sålt i 11 miljoner exemplar på 30 språk. Du gamla du fria marknadsförs som en kriminalroman, men är kanske ännu mer en bok om hur Europa bygger järnridåer mot andra kontinenter. Boken är publicerad på Piratförlaget, där Liza Marklund är en av delägarna.

När jag läste Liza Marklunds förra bok, En plats i solen, blev jag så besviken att jag bestämde mig för att aldrig mer lägga ut pengar på en bok av henne. Jag var väldigt tveksam till att läsa en till. Men när jag kunde låna den gratis i bokcirkeln på jobbet så tog jag ändå chansen. Och faktum är att jag är positivt överraskad. Du gamla du fria är inget litterärt mästerverk, men det är en mycket lättläst bok i högt tempo.  Jag läste boken på bara några få dagar.

Dock måste jag säga att det inte alls är en kriminalroman som den saluförs som, mer en spänningsroman. Historien om de mördade kvinnorna blir ett sidospår. Helt i centrum ligger kidnappningen, bakgrunden till kidnappningen med politiska förtecken och så Annika Bengtzons trassliga privatliv. Jag märker att jag glömt en del av vad som hänt mellan Annika och Thomas tidigare, och det tror jag inte är till nackdel. Liza Marklund gör sin research innan hon skriver böcker och det märks. Styckena om den politiska och historiska bakgrunden till spänningarna i Kenya är faktaspäckade, ibland på gränsen till torrt skrivna.

Boken är uppbyggd med att den växlar mellan en beskrivning av vad som händer med Annika i Sverige, och vad som händer med Thomas i Afrika. Thomas beskrivning är i presens och i jag-form, och jag uppskattade de inslagen mellan de ibland lite långrandiga beskrivningarna av Annika. I den här boken blir jag mer irriterad på Annikas och Thomas släktingar som inte kan ställa upp för barnen än på Annika själv. Men ändå är jag rätt trött på henne och det känns som det är dags för Liza Marklund att avrunda serien om henne.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är En bok om dagen, Bokmalen, Bokbiten och Boktok73.

Omdöme: Lättläst spänningsroman om en kidnappning med politiska förtecken och personliga konsekvenser.
Betyg: 3+

 

”Outsider” av Torbjörn Flygt

Tio år har gått sedan vi senast träffade Johan Kraft och det är nu 80-tal. Johan pluggar till jurist i Lund, ett stenkast från sin barndoms stad Malmö där hans mamma Bodil, syster Monika och systerdotter Nathalie bor kvar. Johans kusin Kristina har flyttat in hos Bodil. Johan bor i studentkorridor men tillbringar mycket tid hemma hos sin flickvän Helena. Helena kommer från Kalmar, och är mycket som Johan inte är, som ordningsam och strukturerad. Johans liv flyter på, utan att han vet exakt vad han vill. Hans korridorkompisar är ett gäng udda individer. Där finns KL som är varje partys medelpunkt, där finns Annika som tagit rollen som korridorens mamma och där finns Traktor, bondesonen som försöker ta en plats i livet i studentstaden men ändå leva upp till sin fars förväntningar. Helena bor i en stor fin våning tillsammans med tre andra tjejer, de arrangerar fina middagar och har helt andra typer av diskussioner än Johan och hans korridorare. Lund är en helt annorlunda stad än Malmö och Johan försöker finna sig till rätta både i det akademiska Lund och i Helenas välordnade liv. Men det kaotiska och oplanerade drar. Johan slits mellan sin önskan att ta ansvar och sin önskan att leva utan krav. Han slits mellan sin önskan att hjälpa sina vänner och korridorare och att slippa ta ansvar för andra.

Outsider är Torbjörn Flygts  uppföljare till hans roman Underdog (som jag recenserat här), som kom 2001.  Torbjörn Flygt debuterade 1995 med romanen Längsta ögonblicket.  Sitt genombrott fick han med Underdog som belönades med Augustpriset 2001. Han har skrivit ett antal romaner och barnböcker. Lika lång tid har förflutit mellan Underdog och Outsider som det har i Johans liv i större delen av boken. Outsider handlar om att finna sig tillrätta i en okänd miljö där man inte kan ”koderna”, den handlar om att forma relationer som ska hålla resten av livet och framförallt handlar den om ångesten inför att bli vuxen på riktigt.

När jag läste Underdog så tog det mig ett tag att komma in i berättelsen, inte minst i Flygts språk, men ganska snart var jag fast. Så när jag börjar läsa Outsider så har jag stora förhoppningar. Men när jag läst klart den så har bara en del av dem infriats. Flygts tidsskildring är verkligen knivskarp, med allt från populärmusik till det politiska läget, och med små medel får han fram en tidstypisk bild. För mig som är i stort sett jämngammal med bokens Johan så träffar allt från beskrivningen av Tanita Tikarams musik till Ny Demokratis intåg i den svenska politiken precis rätt. Lunds studentliv är heller inte alltför långt från Uppsalas under samma period och karikatyrerna över olika studenttyper är klockren. Väl påläst tar han läsaren från den svenska politiken under 80- och 90-talet i en snabb övergång till en rejäl känga till dagens invandrarfientliga partier.

Men det intensiva språket som i Underdog var en tillgång blir här en belastning. En mening kan vara över en sida lång, med en mängd bisatser, alla separerade med ett kommatecken, och man vet inte var den började, och man vet inte var den slutar, och det blir bara jobbigt. Stundvis så känns det som om boken aldrig tar slut. Jag är inte förtjust i att det mitt i en mening plötsligt är nutid och att Johan är i fyrtioårsåldern och är gift och har barn. Det är inte det att man känner som slutet avslöjas, utan det är att en mening börjar i åttiotalet, hoppar till nutid, och sen tillbaka igen utan att man hänger med i tankebanorna, utan lämnas med en andfådd förvirring. Det gör boken onödigt tungläst.

Personerna då? Jo, där får Flygt godkänt, även om det efteråt känns som om man egentligen inte lärt känna någon på ”riktigt”. Johan är ju tveklöst den man som läsare kommer närmast in på livet, och det är inte allt igenom en sympatisk upplevelse. Varför han bara släpper Pernille utan att alls blicka tillbaka och ställa upp övergår mitt förstånd. Helena tecknas lite väl bryskt, och man lämnas med undran vad som gör att Johan fastnar för henne. Men Bodil och Monika fortsätter vara intressanta, om än lite mer i utkanten den här gången. Kusinen Kristina får visserligen en mer framträdande roll men tecknas ändå skissartat.

Ett urval andra bokbloggar som recenserat boken är: PocketBlogg, Bokomaten, Emmas Boktips och Fru E:s böcker.

Omdöme: Intensiv skildring om att gå från att vara ungdom till att bli vuxen på riktigt i Sverige på 80-/90-talet.
Betyg: 3+

 

Arjas bok var ingenting för mig

Jag älskar Grekland. Jag älskar Mikis Theodorakis musik. Under 70- och 80-talet lyssnade jag mycket på svenska tolkningar av Sven-Bertil Taube och Arja Saijonmaa av Theodorakis texter och det finns mängder av fina minnen. I gymnasiet gjorde jag ett specialarbete om Theodorakis. Jag får fortfarande rysningar av En sång om frihet med Bo Setterlinds översatta text till Mikis Theodorakis musik:
Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav, där ingen dör
Det finns en sol, som ej går ner
Det finns en strand i varje själ

Och om du vill ditt väl förstå
Och vara fri när molnen gå 
Så bygg en värld att leva i
Nu gäller det ditt Liv, ditt eget Liv

Det finns en värld som ej förgår
Det finns ett brev som ingen läst
Det finns en vind som allt förstår
Det finns en frihet utan sår

Dessutom var jag nyfiken på Theodorakis liv, det borde vara en spännande historia. Så när jag hittade följande bok i bokcirkeln på jobbet: ”En ung naken kvinna – mötet med Mikis” av Arja Saijonmaa, så tänkte jag att jag skulle försöka. Men oj så besviken jag blev! Efter att ha kämpat mig igenom halva boken så beslutade jag mig för att ge upp. Den är träig. Språket är urtrist. Den utspelar sig på spännande ställen över hela världen, inte minst Grekland och Paris. Men jag får noll känsla för stämningen. Det är bara ord ord ord och fyllt med schabloner. Ung naiv finska möter stark dynamisk grek. Men är hon verkligen så naiv? Är Finland verkligen som det beskrivs? Och grekerna? Långa tråkiga beskrivningar av musiken. Det enda som intresserar mig är bitarna om Theodorakis barndom men t.o.m. det blir tråkigt. Jag är nöjd med att ha övergivit boken och återgår till att lyssna på musiken.

Omdöme: Träig biografi om ung naiv finskas möte med världen.
Betyg: 1

 

”Siri” av Lena Einhorn

Siri von Essen, född Wrangel,  är gift med Carl von Essen och har en liten dotter, Sigrid, när familjen stiftar bekantskap med den omskrivna författaren August Strindberg. August kommer snabbt att bli en vän till familjen, både Siri och Carl fascineras av honom. Men snart utvecklas Siris och Augusts intresse för varandra till något annat. Efter en tid skiljer sig Siri och Carl från varandra, utåt sett för att Siri ska kunna uppfylla sin dröm – att bli skådespelerska. Men egentligen beror skilsmässan på att Carl inlett en affär med Siris mycket unga kusin och att Siri dras mot August. Siri gör en sen scendebut och har framgångar. Samtidigt knyts hon allt närmare till August och de gifter sig. Siris liv blir tungt när dottern Sigrid dör och inte så långt efter även Augusts och Siris första dotter Kerstin. Det känns som ett straff. Såsmåningom får August och Siri tre barn; Karin, Greta och Hans (även kallad Putte), och Siri överger sin karriär. Samtidigt blir August alltmer paranoid och beskyller sin hustru för både det ena och det andra. En spiral av beskyllningar och svartsjuka drar Siri och August ner mot en slitsam skilsmässa, där Siri får sin främsta tröst av sin vän Marie David.

Siri är Lena Einhorns  femte bok och romandebut. Lena Einhorn började som läkare men är numera författare och regissör. Hennes bok Ninas resa, om sin mamma, vann Augustpriset 2005 och filmatiseringen belönades med två Guldbaggar. Siri är inte i egentlig mening en biografi, utan saluförs som en roman. Samtidigt så bygger den helt och hållet på verkliga, och dessutom omskrivna, personer. Den aspirerar på att beskriva Siris och August äktenskap, om än i skönlitterär form. Vartannat kapitel beskriver tiden när Siri och August träffas och framåt, och vartannat kapitel beskriver Siris situation efter att deras förhållande totalhavererat och de genomgår en slitsam skilsmässa.

En av mina stora tonårsläsupplevelser var Giftas av August Strindberg. I skolan diskuterades också Strindberg och hans verk. Så det var med stort intresse jag tog mig an Einhorns bok, det brukar vara intressant att läsa om kända män ur deras fruars perspektiv. Men jag blev besviken. Trots min allmänbildning kring Strindberg så kändes det som om jag kunde för alldeles för lite för att kunna ha någon behållning av boken. Einhorn strör namn på kända personer och händelser omkring sig, som är svårt att greppa. Läsaren förutsätts också veta en hel del om Siris och Augusts relation innan. Hoppandet mellan olika perioder i deras relation var bara förvirrande, och gjorde det svårt att hålla tråden. Det som gjorde att jag fortsatte läsa var mitt grundintresse för Siris och Augusts relation samt att boken var lättläst. Det finns något intressant i att läsa om en stark kvinna i närheten av en destruktiv man. För Siri är en fascinerande kvinna och jag blev intresserad av att läsa dottern Karin Smirnoffs bok Strindbergs första hustru.

Boken är publicerad av Nordstedts förlag och några bokbloggar som recenserat den är Emmas boktips och Bokmalan.

Omdöme: Hoppig roman (eller var det biografi?) om en stark kvinna i en destruktiv relation.
Betyg: 3-

 

”Änglamakerskan” av Camilla Läckberg

Ute på en av öarna utanför Fjällbacka flyttar Ebba Stark in med sin man Mårten. De ska renovera huset och har planer på att starta ett B&B. Deras son Vincent har precis dött och de försöker börja på något nytt. Ebba och Mårten jobbar febrilt när de plötsligt utsätts för ett mordbrandsförsök. Det är början på en rad händelser som drabbar Ebba och Mårten. När polisen Patrik Hedström och hans kollegor börjar utreda fallet så får de snart reda på att Ebba har bott i huset förut med sin mamma, pappa och halvsyskon. Hennes föräldrar drev då en internatskola på ön. Påsken 1974 försvann hela familjen, kvar i huset lämnades bara den då ettåriga Ebba. Fem av pojkarna som då befann sig på ön, John, Josef, Leon, Percy och Sebastian har av olika skäl letat sig tillbaka till Fjällbacka och Patrik och hans kollegor är övertygade om att de vet mer än vad som framgick i den ursprungliga polisutredningen. Fallet från 1974 intresserar också Patriks fru, Erica Falck, och hon blir snart inblandad i utredningen. Parallellt med nutid utspelar sig en historia under tidigare delen av nittonhundratalet som visar sig ha anknytningspunkter med Ebbas barndom.

Änglamakerskan är Camilla Läckbergs åttonde bok i den s.k. Fjällbackaserien om författaren Erica och polisen Patrik. Paret har nu tre barn, Maja och tvillingarna Noel och Anton. Som i tidigare böcker finns också Patriks mamma Kristina och Ericas syster Anna med som del av historien. Anna har, precis som Ebba, just förlorat ett barn och försöker komma tillbaka till vardagen.

När jag senast läste en bok av Camilla Läckberg så funderade jag på om det kanske var den sista jag läste av henne, då jag kände att jag tröttnat på konceptet. Den irriterande nyfikna Erica. Hennes man Patrik som är så oprofessionell att han låter sin fru blanda sig i polisarbete. Gång på gång. Fjällbacka som plats för mord. Igen. Börjar likna Midsomer. Men ändå, trots mina tvivel, när jag ser att boken står där i bokcirkelhyllan så tänker jag att jag ska ge Läckberg en chans till. 

Änglamakerskan är en sann Läckbergroman, med alla givna ingredienser. Denna gång även med Ericas syster Anna som inblandad. Men samtidigt tycker jag att Erica har fått träda tillbaka något i viss mån, och det är positivt. Den parallella historien ger en del extra spänning och intresse (även om historien om Göring känns lite krystad). Intrigen är tätt bunden till barn som dör, vilket alltid är plågsamt att läsa om, men Läckberg lyckas att beskriva olika uttryck av sorg. Läckberg är en driven författare och även om dialogen är ganska stolpig ibland så är boken väldigt lättläst. För en gångs skull så kan jag inte omedelbart lista ut slutet, vilket jag tror beror på att Läckberg inte avslöjar alla ledtrådar för läsaren, och det håller spänningen uppe.

Boken är utgiven av Bonnier. Många har recenserat den tidigare, bl.a. Enbokomdagen och Bokföring enligt Monika.

Omdöme: Lättläst deckare enligt beprövat recept.
Betyg: 4-