Böcker på norska


En dag som denna är det norska temat givet, eller hur?

Jag har skrivit rätt mycket om norsk litteratur tidigare här på bloggen, men gör det igen. Tack vare min pappa, som var bosatt i Norge i nästan 35 år, och som inte försatte en chans att tipsa om norska böcker så läser jag hyfsat mycket på norska. I synnerhet när jag hälsar på mina syskon i Norge. Här är några författare jag gärna tipsar om:

Sigrid Undset. Främst hennes epos om ”Kristin Lavransdotter”, men även andra böcker, som ”Jenny”.

Herbjørg Wassmo. ”Huset med den blinda glasverandan” och ”Dinas bok” är två läsvärda böcker från 1980-talet.

Gunnar Staalesen. Är främst känd för sina böcker om detektiven Varg Veum i Bergen, men har också skrivit andra böcker, t.ex. en trilogi som utspelar sig i Bergen under 1900-talet. Jag har skrivit mer om trilogin här.

Heidi Linde, som kom ut 2011 med ”Nu, jävlar” som kommer i höst på svenska. Min recension finns här.

Jo Nesbø som mest är känd för alla deckarna om Harry Hole, men som också skrivit humoristiska barn/ungdomsböcker om Doktor Proktor. Min recension av ”Gengångare” finns här.

Gaute Heivoll, som skrivit ett antal böcker, men som blev känd för en större publik 2011 med sin ”Før jeg brenner ned” eller ”Innan jag brinner” som den heter på svenska. Min recension finns här.

Chris Tvedt, deckarförfattare, med flera böcker om advokaten Mikael Brenne. Min recension av ”Dødens sirkel” hittar ni här.

Hans Olav Lahlum, deckarförfattare, som skriver om polisen K2 och hans medhjälpare. Min recension av ”Menneskefluene” hittar ni här. Bok två och tre i serien ligger och väntar i bokhyllan.

Thomas Enger, deckarförfattare, som nyligen publicerat första boken i en serie om Henning Juul. Min recension av ”Skendöd” hittar ni här.

Ny vecka, nya tag och förstås Lyrans tematrio. Så här skriver hon: Det är snart syttende mai och som vanligt dags att fira våra grannar. Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare. För svenska deltagare gäller att berätta om norska böcker/författare och för norska deltagare gäller då så klart att berätta om svenska favoriter.

Det här är ett tema i min smak. Om ni besökt min blogg förut så vet ni att jag läser en hel del på norska. Norge har varit mitt andra hemland sin min pappa flyttade dit på 70-talet och med tiden har jag upptäckt en hel del norsk litteratur. Den del av mina blogginlägg i frågan hittar ni under kategorin ”Böcker på norska”. Som vanligt drabbas jag av beslutsångest när jag ska välja, men den här gången blir det tre norska böcker som finns översatta till svenska.

1. ”Nu, jävlar” av Heidi Linde läste jag i mars och min recension hittar ni här. Den utspelar sig i Kongsvinger under en dag i oktober. I centrum står Jessica som kommit tillbaka på besök till sin barndomsstad. Till  min glädje upptäckte jag häromdagen att den till hösten kommer ut på svenska, mer information hittar ni här.

2. ”Før jeg brenner ned” av Gaute Heivoll läste jag förra sommaren och min recension hittar ni här. Den är uppbyggd som två parallella historier. Dels om Gaute själv, hans väg till författarskapet och hans relation till sin pappa. Dels om en pyroman som härjade i bygden när Gaute kom till världen. Jag tyckte om språket och den var både tankvärld och spännande. Den kom ut på svenska tidigare i år, och den heter ”Innan jag brinner”.

3. ”Skinndød” av Thomas Enger läste jag i mars och min recension hittar ni här. Det är den första i en serie ”krim” som handlar om journalisten Henning Juul. Vansinnigt spännande! Den finns på svenska och den heter ”Skendöd”.

Utöver dessa tre vill jag passa på att rekommendera två författare i krimgrenren som tyvärr inte översatts till svenska. Dels Chris Tvedt, en recension av hans ”Dødens sirkel” hittar ni här, och dels Hans Olav Lahlum, en recension av hans ”Menneskefluene” hittar ni här.

Idag är det recensionsdatum för ”Innan jag brinner” av Gaute Heivoll. ÄNTLIGEN har den kommit på svenska!

Jag läste ”Før jeg brenner ned” i somras och det var en av 2011 års stora läsupplevelser för min del. Det är också en av de där böckerna som levt kvar hos mig långt efter läsningen  vilket är ett gott betyg till en bok. Den var finstämd med många lager. Boken har också en speciell betydelse för mig, det var den sista min pappa läste i sin helhet och han rekommenderade att jag läste den. Vi hann också med att diskutera den så som vi diskuterat så många böcker genom årens lopp.

Så här skrev jag då (hela inlägget finns här):

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

En reflektion kring titelns översättning till svenska (resten av boken kan jag ju inte säga något om) – får den samma dubbeltydighet som originaltiteln har?

Några andra som har skrivit om boken är:  och dagarna går, Annika Koldenius och Henrik Elstad i Litteraturmagazinet.

Läs och njut!

Årets påskekrim” från Cappelen Damm är en samling av tolv spänningsnoveller av tolv olika författare: Karin Fossum, Jens Lapidus, Hans Olav Lahlum, Knut Nærum, Tom Egelad, Gunnar Staalesen, Torkild Damhaug, John Ajvide Lindqvist, Chris Tvedt, Kjell Ola Dahl, Fredrik Skagen, Tor Edvin Dahl och Gert Nygårdshaug. Samlingen innehåller alltfrån skräck till pusseldeckarnoveller.

Som jag skrivit tidigare så ger förlagen i Norge ut sådana här samlingar i påsktider. När jag stod och valde på Gardemoen mellan olika förlags så fälldes avgörandet av att jag kände igen flera författare som Fossum, Lapidus, Lahlum, Staalesen, Lindqvist och Tvedt.

Novellerna är egentligen av två sorter. Antingen så är de uppbyggda som en historia med en knorr på slutet, berättad av någon som var med (som lyssnare, polis, brottsling). Eller så bygger de på en form av kittling av att läsarens fantasi får avgöra, att man lämnas med känslan att novellen slutar precis innan det otäcka händer.

När jag nu läst ut boken konstaterar jag två saker. Dels att det var länge sedan jag läste en novellsamling av flera olika författare, vilket jag ofta gjorde i tonåren, vilket gör mig till en ovan läsare. Dels att det är omöjligt att sätta ett betyg.

Några omdömen av ett urval:
I särklass ruggigast var John Ajvide Lindqvists bidrag. Läste det precis innan jag skulle lägga mig och hade svårt att somna sen. Det är väldigt länge sen.
Mest nyfiken att läsa mer blev jag efter att ha läst Tor Edvin Dahls bidrag. Det var en ny författarbekantskap som jag kan tänka mig att läsa mer av.
Mest groteskt var Fredrik Skagens bidrag. Mer säger jag inte.
Mest hemmastadd kände jag mig med Hans Olav Lahlums bidrag och den var också mest omsorgsfullt skriven. Det är en rätt lång novell och huvudpersonen är K2 och den utspelar sig efter hans tre romaner. Och den gjorde mig nyfiken på vad som händer i de som jag inte läst!

Så var det det här med påskekrim då. En del av min familj bor i Norge så fenomenet var välkänt för mig redan innan jag började bokblogga. Den förklaring jag hade fått var att det hade att göra med norrmännens förkärlek att dra iväg till sin hytte över påsken, och med i bagaget har ett antal deckare fått följa med. Men nu har jag hittat en del intressanta artiklar på nätet.

I en artikel i Dagbladet så kan man läsa följande. År 1923 infaller påskdagen på 1 april. Några dagar innan, 24 mars,  publiceras med stora svarta rubriker i tidningarna: Bergenståget plundrat i natt. Med små bokstäver under kan man se att det är titeln på en roman av Jonathan Jerv, en pseudonym för två unga män, Nordahl Grieg och Nils Lie, som handlar om ett rån som äger rum 1 april. Bakom marknadsföringen ligger Nordahls farbror som jobbar på förlaget Gyldendal. Boken säljs slut på ett ögonblick. Det sägs att det är där det började – kopplingen mellan deckare och marknadsföring i påsktider.

I den nya nättidskriften Litteraturmagazinet kan man läsa att förlagen i Sverige försöker saluföra Påskekrim som begrepp, men inte riktigt lyckas.  I Norge är det inte bara böcker utan även TV, radio och tidningar (med följetonger) som fylls av påskekrim.

Något som de svenska förlagen inte hakat på är att ge ut novellsamlingar med kända deckarförfattare till påsk, som förlagen i Norge gör. Både Juritzen, Cappelen Damm och Gyldendal  ger ut”Årets påskekrim”. I år har Gyldendal valt nordiskt tema och deras bok innehåller även svenska författare. När jag var i Norge i början av mars fanns dessa redan i bokhandeln, och jag slog till på en av dem. Som jag nu tänker plocka fram och försjunka i. För visst vill man utnyttja en fyradagarshelg till att läsa? Oavsett om man gillar deckare eller inte…

Torsdagen den 4 april 1968 ljuder plötsligt ett skott från tredje våningen i ett hus vid Krebs´ gate i Oslo. Grannarna är snart på plats utanför lägenheten men dörren är låst. När polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen tar sig in i lägenheten hittar han en man skjuten till döds, men mordvapnet finns inte på plats. Vem har lyckats skjuta mannen, och sen ta sig därifrån osedd? Det visar sig snabbt att endast de boende i huset kan ha haft möjlighet att utföra mordet. Vem är det och varför?

Mordoffret hette Harald Olesen och var en känd motståndshjälte från kriget och senare stadsråd. De övriga boende i huset som alla är misstänkta är en amerikansk diplomat, ett ungt par med en liten son, en ung svensk studentska, en äldre taxichaufför, en funktionshindrad 39-åring samt vaktmästarens fru. K2 börjar förhöra de misstänkta för att hitta motiv och bekräfta eventuella alibin. Till sin hjälp får han oväntat en ung mycket intelligent kvinna som inte är polis, professorsdottern Patricia Louise Borchmann, som är rullstolsburen sen en olycka i ungdomen. Tillsammans lyckas de sakta men säkert hitta motiv hos flera av de boende. Motiv som går ända tillbaka till krigsåren.

Menneskefluene” är Hans Olav Lahlums debutbok i kriminalgenren och den första i en serie om polisen Kolbjørn ”K2″ Kristiansen och hans medhjälpare Patricia Louise Borchmann. Den utkom 2010. Ytterligare två böcker i samma serie, ”Satellittmenneskene” och ”Katalysatormordet”, har kommit ut. Hans Olav Lahlum är historiker och författare som debuterade 2007 med ”Oscar Torp, en politisk biografi”.  Han har tidigare skrivit politiska texter och biografier, och detta är hans första deckare. Menneskefluene är i Norge utgiven på Cappelen Damm. Jag har inte sett boken eller några andra av Lahlum översatta till svenska.

”Menneskefluene” är något, bland dagens deckarflöde, så ovanligt som en klassisk pusseldeckare, à la Agatha Christie. Vi har ett begränsat antal misstänkta som kan ha begått brottet och dessutom har vi ”det slutna rummet”. Boken är snyggt uppbyggd med ett kapitel per dag, och ett antal underkapitel, ofta ett per misstänkt. Brottet utspelar sig på 60-talet och hela boken är skriven i ett gammaldags ganska formellt språk och formulerat som någon som skrivit ner händelserna i efterhand.

Jag såg ”Satellittmenneskene” förra året i en bokhandel i Norge, men tyckte den var för dyr. När jag nu hittade ”Menneskefluene” i pocket slog jag till. Boken är spännande, inte tu tal om saken. Jag läser och läser för jag vill ju veta mer om vem som har utfört brottet. Och det är väldigt spännande. Men samtidigt är det som om det inte riktigt räcker till. Jag har svårt att sätta fingret på det, men utöver själva ”vem-har-gjort-det-spänningen” så innehåller inte boken så mycket mer. Kanske det är det gammaldags språket. Kanske jag inte är tillräckligt insatt i norsk politik och historia, i synnerhet under krigsåren, för att uppskatta allt. Men personteckningarna känns inte särskilt levande. Att en polis på det här sättet tar hjälp av en civil är förstås en helt litterär konstruktion som gör det ännu mer orealistisk. En mindre språklig detalj – användes ”funksjonshemmede” i norska redan på 60-talet? I svenska blev väl funktionshindrad vanligt långt senare än så. En av de mest intressanta sakerna är efterordet om Lahlums släkting Dagmar Lahlum (halvsyster till hans farfar), som var dubbelagent under kriget, vars levnadshistoria har inspirerat honom att skriva den här boken.

Trots en del negativa synpunkter kan jag tänka mig att läsa någon mer bok av Lahlum framöver om jag har lust att läsa en spännande pusseldeckare. Boken är mycket lättläst, och det tror jag den är även för svenskar som inte brukar läsa så ofta på norska.

Omdöme: Lättläst klassiskt uppbyggd norsk pusseldeckare med referenser till norsk historia under 60-talet och krigsåren.
Betyg: 3+

Dantes biblioteks nordiska utmaning var det i mars dags att läsa böcker från Norge. Med ambitionen att beta av hyllvärmare hade jag bestämt mig för att läsa en bok som jag köpte i Norge förra året. Chris Tvedts ”Dødens sirkel”.

Första helgen i mars så reste jag till familjen i Norge, och började läsa boken på flyget. Sen på vägen tillbaka, på flygplatsen i Oslo, så blev det fler inköp, trots s.k. köpstopp… Till råga på allt så plockade jag en norsk bok i bokcirkeln på jobbet, fast förstås översatt. Så jag bestämde mig för att i mars skulle det bli flera norska böcker än Chris Tvedts.  Och så blev det. Av de sju böcker jag läst i mars så är fyra norska. Här följer en kort sammanfattning, trots att jag redan publicerat recensioner för tre av dem. Jag länkar till mina recensioner för de som är intresserade av mer information.

Dødens sirkel, av Chris Tvedt. Det här är den femte boken i en serie om advokaten Mikael Brenne. Den första, Rimelig tvil, kom ut 2005. I den här boken ägnar sig Mikael Brenne åt att göra efterforskningar i ett gammalt brott i ett litet ösamhälle. Ingen av Tvedts böcker om Brenne tycks vara översatta. Jag tyckte boken var spännande och lättläst. Betyg: 4+.

Skinndød, av Thomas Enger, eller Skendöd som den heter i svensk översättning. Det är Thomas Engers debut och den första i serien om journalisten Henning Juul. Det är sex delar planerade och förlaget säger att det är den bästa debut de sett. Den andra delen heter Fantomsmerte och den tredje Blodtåke, men det är bara den första som finns på svenska. Jag tyckte det var en imponerande debut som kändes modern och välskriven. Betyg: 4+

Nu, jävlar, av Heidi Linde. Heidi Linde har skrivit barnböcker, radioteater och några skönlitterära böcker tidigare, men det här ses ändå som hennes genombrott.  Ingen av Lindes böcker tycks vara översatta till svenska. Boken utspelar sig i Kongsvinger, och det finns gott om referenser till Sverige (och Norge) på 80- och 90-talen. Det är en charmerande roman om en dag i fyra personers liv. Jag kände stor saknad när jag la ifrån mig boken. Betyg: 5

Menneskefluene, av Hans-Olav Lahlum. Det här är Lahlums första kriminalroman och det är något såpass ovanligt som en gammaldags pusseldeckare, med ett begränsat antal gärningsmän. Den utspelar sig  på 60-talet och författaren har därför valt ett ganska gammaldags språk. Det är den första i en serie om polisen Kolbjørn Kristiansen, även kallad K2, och den överintelligenta professorsdottern Patricia Louise Borchmann. Den andra delen heter Satellitemenneskene och den tredje, som kom ut i januari i år, Katalysatormordet. Ingen av dem är översatt till svenska. Recension kommer om några dagar…

Det är den 9 oktober 2009. Jessica har just kommit hem till Kongsvinger från Stockholm där hon bosatt sig, för att visa upp sin svenske man Stefan, och ha mottagning. Hemma i Kongsvinger finns hennes mamma Lydia, hennes väninna Terese från skoltiden och hennes tidigare pojkvän Kevin. Terese är höggravid med sitt tredje barn. Hon har en dag ledigt och funderar över sitt liv och sitt förhållande till sin man Einar, och vill helst njuta av ensamheten. Lydia umgås med sin låtsasväninna, som är ingen annan än Drottning Sonja, och förbereder sitt möte med sin svärson medan hon försöker förstå sig på sin dotter. Kevin är den lokala fotbollshjälten som fick lägga av med sin karriär efter en skada och nu jobbar på den lokala macken. Så även den här dagen. Jessica har han inte helt kommit över. Jessica själv tillbringar tiden med att minnas sin pappa och uppväxten i Kongsvinger. Men under en dag hinner det hända mycket. För Jessica, för Terese, för Lydia och för Kevin.

Nu, jävlar” av Heidi Linde kom ut 2011. Hon har skrivit barnböcker och radioteater, och hennes första bok för vuxna var ”Under bordet” som kom 2002. Nu, jävlar är publicerad av Gyldendal och vad jag har hittat är den ännu inte översatt till svenska.

Jag köpte boken på en ren impuls på Gardemoen, efter att ha läst på baksidan, eftersom jag var sugen på en norsk bok som inte var en deckare. Jag hade inte hört talas om vare sig författare eller bok tidigare. Och trots chansningen (eller tack vare?) är jag nöjd. Mycket nöjd. Det blev en läsupplevelse.

Boken utspelar sig under en dag och i omväxlande kapitel får vi möta Jessica, Terese, Lydia och Kevin. På ett skickligt sätt, genom personernas handlingar och tankar, så målas en bild upp av dem under 80- och 90-talet, när Kevin, Terese och Jessica gick i skolan. Det sker på ett naturligt sätt, och ger boken det extra. Det är små historier som vävs ihop genom olika beröringspunkter som man inte omedelbart upptäcker. Boken är rofylld men samtidigt spännande i den bemärkelsen att jag hela tiden vill veta mer om personerna. Det är ovanligt med en roman av den här typen där alla personerna är intressanta, men alla fyra intresserar mig. Den är anekdotisk på ett sätt som passar mig, med referenser till norska och svenska händelser under en period då jag var ung (om än äldre än huvudpersonerna). Det svenska är förmodligen närvarande i Kongsvinger som ligger nära gränsen. En av de mer roande beskrivningarna är t.ex. en betraktelse över Tomas Brolins karriär. Endast några små saker stör mig, som att en del av de svenska citaten är felstavade (dålig korrekturläsning?). Eller att det står att Tomas Brolin gjorde sin debut på Norrporten Arena, vilket han knappast kan ha gjort eftersom den bytte till det namnet 2006…

Boken är en upplevelse, och när jag lagt ifrån mig den så saknar jag genast personerna och miljön, det är som det varit min verklighet ett tag. Och då är det en bra bok! I viss mån tror jag att upplevelsen färgas av att jag läst boken på norska, då jag läser mer fokuserat på norska än på svenska. Men den rekommenderas starkt!

Omdöme: Charmerande, fängslande och personlig berättelse från Kongsvinger.

Betyg: 5

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser handlar om oväntat bra böcker. Eftersom mitt minne är rätt kort, jag minns inte så bra vad jag trodde innan jag läste böcker, så tar jag tre exempel som är ganska nya upplevelser för mig. Inga klassiker som jag läste under tonåren alltså…

1) Mitt första exempel blir boken som jag la ifrån mig igår kväll. Jag köpte den helt spontant på Gardemoen i början av månaden, helt utan att känna till författaren eller boken innan. ”Nu, jävlar” heter boken och författaren heter Heidi Linde. Den är en charmerande roman om en grupp personer i Kongsvinger. Den är skriven på norska och tyvärr verkar den inte vara översatt. Ännu! Överraskande bra.

2) Jag hade turen att förra året vinna ”nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda OlssonBokbloggen. Tack igen! För inte anade jag vilken fantastisk upplevelse den boken skulle bli. En klockren 5:a och en upplevelse i sig, som jag inte alls var förberedd på.

3) Som ni som läser bloggen har förstått så läser jag en hel del deckare. När jag fick ”Bländverk” av Thomas Eriksson i min hand så verkade den väl i och för sig lovande, men kanske inte precis den typen som brukar vara min favorit bland spänningsromaner, så jag hade inga större förväntningar. Men jag fastnade helt, och längtar till uppföljaren. Imponerande svensk debut.

Egentligen har jag egeninfört köpstopp på böcker. Fast det funkar inte så bra. I synnerhet inte på flygplatser. Det är något så med de nya böckerna lockande upplagda och utsikten av ostörd läsning på ett flygplan. På min senaste resa så blev det här skörden:

På Kastrup köpte jag:
”The Litigators” av John Grisham som stod på min önskelista. Jag gillar hans böcker, i alla fall på engelska.
- ”Svinehunde” av Lotte och Søren Hammer. Låg etta på försäljningen på flygplatsen och jag hade lust att läsa deckare på danska. På framsidan står det ”Dansk krimi på svensk niveau”. Är det bra reklam det?

På Gardemoen köpte jag:
- ”Menneskefluene” av Hans Olav Lahlum. Har sneglat på en annan bok av honom sen förra året, men den här är tydligen först i hans serie om ”K2″ så det blir nog bra att börja med den. Deckare förstås. Har med honom i min Boktolva också.
”Nu, jävlar” av Heidi Linde. Helt okänd för mig innan, jag lockades av baksidestexten. Har redan läst den, så jag säger inte mer nu, recension kommer.
- ”Årets Påskekrim” från förlaget Cappelen Damm. Det fanns flera sådana novellsamlingar, jag valde den här utifrån författarna som bidragit. Den ska jag läsa i påsk, och då skriva om fenomenet påskekrim också:-)

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.