”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Engelsfors någonstans i Sverige. Det har gått knappt tre veckor på höstterminen. Elias, som går första året på gymnasiet är inkallad till rektor Adriana Lopez eftersom han har så hög frånvaro. Men Elias kan inte riktigt koncentrera sig för han har andra problem. När Elias går därifrån så händer något fruktansvärt. Det blir första tecknet på att någonting underligt är på väg att hända i Engelsfors. Mitt i alltihopa befinner sig ett gäng tjejer som alla går första året på gymnasiet. Linnea, rebellen och svartrockaren som tidigare missbrukat, som går sin egen väg, och vars enda riktiga vän är Elias. Vanessa, som bor med sin mamma och hennes nya kille, som har äldre pojkvän och både klär och beter sig utåtriktat.  Anna-Karin, som bor med sin mamma och morfar på landet och varit mobbad under en stor del av skoltiden. Rebecka, som är anorektiker men döljer det väl och har just blivit ihop med den populäraste killen i skolan, Gustaf. Ida, som tillhör innegänget och mobbarna, som försöker imponera på Gustaf. Minoo, som är enda barnet till välutbildade föräldrar och som alltid vill ha högsta betyg i alla ämnen, och som är hemligt förälskad i den snygga läraren Max. De har ingenting gemensamt. Men ändå har de allt gemensamt. Mot sin vilja dras de in i något som kräver att de samarbetar, annars kommer de inte att överleva.

”Cirkeln” är Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens oerhört omskrivna ungdomsbok. Den kom ut 2011 på Rabén & Sjögren. Mats Strandberg är journalist och krönikör. Han debuterade 2006 med ”Jaktsäsong”. ”Cirkeln” är hans fjärde bok. Sara Bergmark Elfgren är manusförfattare för film och TV. ”Cirkeln” är hennes första bok. Boken, som är den första i en trilogi, nominerades till Augustpriset.

Av någon omvänd psykologisk anledning så har jag lite större motstånd mot att läsa böcker som hyllas så genomgående som Cirkeln gjorts. Och fantasy, som jag trodde den var, är inte alltid min grej. Men mitt motstånd övervanns till slut mest av att min tolvåriga dotter var som uppslukad av boken och dök upp ur boken med det där leendet som man får när man genomgått en läsupplevelse. När jag nu läst den så kunde jag egentligen bara skriva en recension på en rad. Den skulle lyda så här: Så jäkla bra. Läs den!

Ni som nöjer er med det kan sluta läsa här. Men så fåordig är jag inte, utan jag vill skriva mer. Cirkeln är klassad som ungdomsbok, och på sätt och vis kan jag förstå det. Men jag tror också att det kan hindra en del från att läsa den, som tror att det inte är något för dem. Och det är synd. En annan sådan bok är f.ö. Zusaks Boktjuven!

Ibland när jag läser ungdomsböcker så kan jag fastna på den väl simpla språket, vilket i sig är mest ett tecken på att jag inte tillhör målgruppen. Men det gör jag inte alls här. Språket är riktigt bra, boken är väldigt välskriven. Trots att det är gymnasister i centrum, och det är nästan 30 år sedan jag gick ut gymnasiet (usch – det lät gammalt!) så är igenkänningsfaktorn hög. Beskrivningen av gymnasisterna och deras relationer och skolmiljö är riktigt bra. Visserligen är det schablonmässiga attribut, med mobbaren och den mobbade, plugghästen och partypinglan osv osv, men det är precis det som ger dynamiken när tjejerna tvingas samarbeta. Högst igenkänningsfaktor är det på Minoo, både för mig och min dotter. Skickligt är också hur författarna lyckas väva in magi så det nästan känns som om man köper den delen också. Det är magi och fantasy, men det är ännu mer mänskliga relationer, tonårstid och vardagsproblem. Dessutom är boken oerhört spännande!

Om jag väntar på tvåan, ”Eld”, som kom ut 26 april 2012? Nä, jag har redan börjat läsa den. Dottern fick den nämligen på utgivningsdatum, och så snart hon läst ut den så snodde jag den:-D

Ett urval bokbloggar som skrivit om boken är Bokföring enligt Monika, Fiktiviteter, Vargnatts bokhylla, hyllan, en bok om dagen och Enligt O.

Omdöme: Oerhört spännande och välskriven ungdomsbok om ett gäng helt vanliga, eller kanske väldigt ovanliga, tonårstjejer.
Betyg: 5

 

”Varför kom du inte före kriget?” av Lizzie Doron

Helena överlever Förintelsen och bor med sin dotter Elisabeth i Tel Aviv. Vad än Helena gör så styrs hon av sina erfarenheter, sitt bagage. Handlingar som kan tyckas obegripliga för omgivningen, inte minst grannarna, har sina förklaringar.  Varför kastar egentligen Helena presenterna från Elisabeths Bat Mitzva genom fönstret? Varför blonderar Helena sitt och även sin dotters hår under alla åren? Allt har sin förklaring…

”Varför kom du inte före kriget” är en bok av den israeliska författaren Lizzie Doron, den första i en självbiografisk triologi. Lizzie Doron är journalist och författare, som också varit aktiv i den israeliska fredsrörelsen.  Boken kom ut 1998 med titeln Lama lo bat lifne ha-milchama?, och kom ut på svenska 2011. Boken är numera obligatorisk läsning i alla israeliska skolor. Den andra boken i serien, ”Min mors tystnad”, har precis kommit på svenska.

Genom en serie av minnesbilder från sin uppväxt under 60-talet tillsammans med händelser efter mammans död på 90-talet tecknar Lizzie Doron en bild av en människa som visserligen överlevt Förintelsen fysiskt men som är helt definierad av sina upplevelser. Helena lever i det förflutna, och de släktingar som inte överlevde är i högsta grad närvarande i hennes liv. Helena är en stolt, uppfinningsrik, fantasifull människa som inte är helt lätt att ha som mamma. För att inte förstöra upplevelsen för er så kommer jag inte att beskriva de olika scenerna i detalj. Men min personliga favorit är nog historien om teckningsläraren. Eller om presenterna till Elisabeths Bat Mitzva. Eller…

Boken stod där i hyllan på biblioteket och trots att jag har gott om böcker att läsa så fick den följa med mig hem. Jag hade ju läst så positivt om den på flera bokbloggar! Och att jag gjorde det valet ångrar jag inte en sekund. Boken är finstämd, kärleksfull och mycket mycket tankvärd. Lizzie Dorons förmåga att genom små exakta scener från sin uppväxt och tiden efter sin mors död beskriva och förklara händelser är njutningsfull. Hon får moderns till synes galna infall att bli logiska, och man kan som läsare först undra och förfasas (och le en smula) för att när kapitlet är slut tycka det är fullständigt solklart varför Helena och människorna runt henne reagerar som de gör. Att det dessutom finns så mycket allvar i botten gör boken ännu bättre. Jag funderar också på den otroliga skillnad mellan denna fina men så ärliga och kärleksfulla skildring av en mamma med alla hennes fel och brister och den bekännelselitteratur där man anklagar sina föräldrar som är så vanlig, med Felicia Feldts bok som ett modernt exempel.

Boken är mycket tunn och jag läste ut den snabbt, men det finns mycket att reflektera över under tiden. Den är både sorgsen och glad på samma gång och jag har aldrig läst något liknande. Ser fram mot att läsa den andra delen, Min mors tystnad, men den har inte kommit till vårt bibliotek ännu!

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken: och dagarna går, Enligt O,  Bokmania, Beroende av böcker och Lyrans noblesser.

Omdöme: En eftertänksam, lågmäld och kärleksfull skildring av en överlevare.
Betyg: 5

 

”Nu, jävlar” av Heidi Linde

Det är den 9 oktober 2009. Jessica har just kommit hem till Kongsvinger från Stockholm där hon bosatt sig, för att visa upp sin svenske man Stefan, och ha mottagning. Hemma i Kongsvinger finns hennes mamma Lydia, hennes väninna Terese från skoltiden och hennes tidigare pojkvän Kevin. Terese är höggravid med sitt tredje barn. Hon har en dag ledigt och funderar över sitt liv och sitt förhållande till sin man Einar, och vill helst njuta av ensamheten. Lydia umgås med sin låtsasväninna, som är ingen annan än Drottning Sonja, och förbereder sitt möte med sin svärson medan hon försöker förstå sig på sin dotter. Kevin är den lokala fotbollshjälten som fick lägga av med sin karriär efter en skada och nu jobbar på den lokala macken. Så även den här dagen. Jessica har han inte helt kommit över. Jessica själv tillbringar tiden med att minnas sin pappa och uppväxten i Kongsvinger. Men under en dag hinner det hända mycket. För Jessica, för Terese, för Lydia och för Kevin.

”Nu, jävlar” av Heidi Linde kom ut 2011. Hon har skrivit barnböcker och radioteater, och hennes första bok för vuxna var ”Under bordet” som kom 2002. Nu, jävlar är publicerad av Gyldendal och vad jag har hittat är den ännu inte översatt till svenska.

Jag köpte boken på en ren impuls på Gardemoen, efter att ha läst på baksidan, eftersom jag var sugen på en norsk bok som inte var en deckare. Jag hade inte hört talas om vare sig författare eller bok tidigare. Och trots chansningen (eller tack vare?) är jag nöjd. Mycket nöjd. Det blev en läsupplevelse.

Boken utspelar sig under en dag och i omväxlande kapitel får vi möta Jessica, Terese, Lydia och Kevin. På ett skickligt sätt, genom personernas handlingar och tankar, så målas en bild upp av dem under 80- och 90-talet, när Kevin, Terese och Jessica gick i skolan. Det sker på ett naturligt sätt, och ger boken det extra. Det är små historier som vävs ihop genom olika beröringspunkter som man inte omedelbart upptäcker. Boken är rofylld men samtidigt spännande i den bemärkelsen att jag hela tiden vill veta mer om personerna. Det är ovanligt med en roman av den här typen där alla personerna är intressanta, men alla fyra intresserar mig. Den är anekdotisk på ett sätt som passar mig, med referenser till norska och svenska händelser under en period då jag var ung (om än äldre än huvudpersonerna). Det svenska är förmodligen närvarande i Kongsvinger som ligger nära gränsen. En av de mer roande beskrivningarna är t.ex. en betraktelse över Tomas Brolins karriär. Endast några små saker stör mig, som att en del av de svenska citaten är felstavade (dålig korrekturläsning?). Eller att det står att Tomas Brolin gjorde sin debut på Norrporten Arena, vilket han knappast kan ha gjort eftersom den bytte till det namnet 2006…

Boken är en upplevelse, och när jag lagt ifrån mig den så saknar jag genast personerna och miljön, det är som det varit min verklighet ett tag. Och då är det en bra bok! I viss mån tror jag att upplevelsen färgas av att jag läst boken på norska, då jag läser mer fokuserat på norska än på svenska. Men den rekommenderas starkt!

Omdöme: Charmerande, fängslande och personlig berättelse från Kongsvinger.

Betyg: 5

 

”Bastarden från Istanbul” av Elif Shafak

Zeliah Kazanci är en färgstark ung kvinna, som vågar stå ut i mängden. Mycket ung blir hon gravid men omständigheterna gör så att hon aldrig genomför den planerade aborten och hon föder dottern Asya. Asya växer upp med sin mamma, sina mostrar Banu, Cevirye och Feride, sin mormor Gülsüm och sin morfars mor Petite-Ma. Männen i släkten har en förmåga att dö unga så hennes morbror Mustafa har skickats till USA. Asya tillbringar mycket tid på Café Kundera där hon diskuterar livet med personligheter som den Periodsupande Skämttecknaren och den Ickenationalistiske Manusförfattaren till Ultranationalistiska Filmer.

Armanoush Tchakhmakhchian är dotter till armeniern Barsam och amerikanskan Rose. Föräldrarna är skilda och Rose är gift med Asyas morbror Mustafa. Armanoush står sin farmor Shushan nära. Armanoush tillbringar sin tid i chatforumet café Constantinopolis där hon för diskussioner med Baron Baghdassarian och Lady Peacock/Siramark. När Armanoush bestämmer sig för att ta reda på mer om sitt och sin farmors ursprung så åker hon från USA till Istanbul, och bor hos Asya och hennes familj. Utan att veta det startar hon en händelsekedja som får konsekvenser för bägge familjerna. Familjer med olika ursprung, och med tidigare okända beröringspunkter.

Elif Shafak är en turkisk författare som skriver både på turkiska och engelska. Hon har publicerat elva böcker och är översatt till mer än trettio språk och nominerad till flera litterära priser. ”Bastarden från Istanbul” kom ut 2007, och Shafak har senare åtalats i Turkiet för beskrivningen av konflikten mellan turkar och armenier som är en stor del av historien i boken. Shafak väver en skicklig väv av personliga historier, med många parallella spår, och av turkisk historia. Små detaljer spelar stor roll, alltifrån kapitelrubrikerna, till hur Asyas och Armanoush historier går parallellt.

När årets bokcirkel på jobbet kom visste jag omedelbart vilken bok jag skulle välja. Jag hade fått upp ögonen för den genom Annikas recension och ju mer jag tog reda på den desto mer övertygad blev jag att det var något för mig. Men ändå tog det ett tag för mig att komma in i den. Stilen är inte lik någon annan jag kan komma på, namnen känns i början komplicerade och jag blev inte klok på vart boken var på väg. Men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag. Shafak lyckas förmedla en stämning från Istanbul, det är nästan så man hör ljuden och känner dofterna från maten. Charmen ligger i detaljerna, som kapitielrubrikerna, hur bokens trådar är ihopvävda, i småsaker som gör att när jag läst klart boken så bläddrar jag tillbaka. Jag som inte har så stort intresse för historia blir intresserad av vad som hänt i Turkiet, inte minst vad som hänt i relationen mellan armenier och turkar. Boken får mig att småle, att njuta av både det lilla och det stora.  Till och med det övernaturliga kan jag som skeptisk naturvetare se som en del av stämningen i boken. Det enda jag ångrar är att jag inte läste den på orignalspråket engelska även om översättningen inte alls är dålig.

Omdöme: Turkisk fanastifull väv som fascinerar
Betyg: 5

 

”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery

Renée Michel bor längst ner i ett hus i Paris. Hon är portvakt och för de flesta boende är hon en anonym kvinna som de behandlar som en tjänare. Men Renée har intressen som de inte har en aning om. Hon läser, lyssnar på klassisk musik och är intresserad av filosofi. I en av lägenheterna i samma hus bor tolvåriga Paloma Josse med sina föräldrar och storasyster. Hon känner sig udda, inte alls lik sina jämnåriga och hon drar upp noggranna planer för att ta livet av sig. En av de boende i huset dör och den japanske affärsmannen Kakuro Ozo köper lägenheten och flyttar in. Herr Ozo ser Renée på ett helt annat sätt. För första gången så ser någon henne som en människa och inte en portvakt. När hon försäger sig i en konversation och avslöjar sin bildning på det viset blir Kakuro ännu mer nyfiken. Hans intresse för människor och förmåga att se andra omfattar även Paloma, och snart har Kakuros, Renées och Palomas liv knutits samman på ett oväntat sätt.

Muriel Barbery är en fransk författare, född i Marocko, som för närvarande bor i Japan. ”Igelkottens elegans” är hennes andra bok och den har rönt uppmärksamhet över hela världen, och har även filmatiserats. Boken innehåller många referenser till filosofi, litteratur och musik. Den är uppbyggd så att Renée och Paloma berättar historien om vartannat. I den svenska översättningen har man valt två olika översättare, en som översatt Renées stycken, en som översatt Palomas.

”Igelkottens elegans” är en filosofisk och eftertänksam bok som kräver lugn och rätt miljö för att komma till sin rätt. Jag läste den under en av de allra tuffaste veckorna i mitt liv, och den träffade precis rätt. Den gav mig ett lugn och stillhet som jag behövde då. Den tog mig tillbaka till min gymnasietid när jag hade ett starkt intresse för filosofi, klassisk litteratur och musik. Det franska väckte andra minnen. Språket, som är så viktigt för mitt intryck av en bok, tyckte jag var underbart. Det fanns meningar som jag måste fundera på när jag läst dem. Mitt intryck att språket bidrar till om man tycker om den här boken eller inte.  Översättningen verkar vara bra då stämningen förmedlas, och det intressanta är att det alltså är två översättare som översatt olika delar. Historien i sig är inte särskilt omvälvande, även om slutet är säreget, utan det är vägen dit som tilltalar mig. Det är helt enkelt en vacker, rofylld och eftertänksam bok.

Omdöme: Fransk filosofisk betraktelse.
Betyg: 5

 

”Før jeg brenner ned” av Gaute Heivoll

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

Jag läste boken på norska och jag hoppas verkligen att den kommer på svenska snart så ni som inte vill läsa på norska kan ta del av den! Enligt Gaute Heivolls egen hemsida så har Norstedts rättigheterna men jag hittar ingen information på deras hemsida. Förhoppningsvis är det på gång!

Betyg: 5

 

”Det gångna är inte en dröm” av Theodor Kallifatides

Den första självbiografin som jag recenserar här på bloggen blir ”Det gångna är inte en dröm” av en välkänd författare i Sverige, Theodor Kallifatides. Kallifatides kom 1964 från Grekland till Sverige och blev med tiden en väletablerad författare. Kallifatides böcker är skrivna på svenska, ett språk han lärde sig efter sin ankomst till Sverige, men många av hans böcker går tillbaka till det Grekland han växte upp i.

Theodor Kallifatides föddes 1938 i byn Molai i Grekland. Hans självbiografi ”Det gångna är inte en dröm” börjar när han som åttaåring tas av sin morfar till Aten för att återförenas med sin mamma och pappa som flytt från Molai efter att pappan angivits som kommunist. Kallifatides tar oss genom sin barndom och ungdom, sin ankomst till Sverige, hur han träffar sin fru Gunilla, sin tid här och inte minst hur han efter mer än 60 år senare återvänder till byn Molai på besök. På inte mer än 230 sidor tar han oss igenom ett helt liv, låter oss få glimtar av en ung pojkes förälskelser, det politiska läget och inte minst Grekland under 40-, 50- och 60-talet – ett Grekland under förändring.

Kallifatides språk är helt och fulllkomligt underbart. Små nyanser beskriver stora känslor på ett sätt som går rätt in, ibland är tårarna nära, ibland ler jag. Det är realistiskt och det är vackert och det är allmänbildande. Det är kärlek och humor och det är ett stort mått av självdistans. Och det är förstås mycket Grekland. Lite extra ler jag när jag på sid 12 läser ”På andra sidan det smala sundet fanns en citronträdsskog, en riktig skog, inte en eller två lundar.” och inser att det förmodligen är den skogen jag besökte för mer än tjugo år sedan.

Oavsett vad det är som gör det, så tycker jag det är en fantastisk bok!

Betyg: 5

 

”nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson

Den unga författaren Veronika kommer till en by i Dalarna, för att få vara ensam, sörja och skriva på sin bok. I grannhuset bor den gamla kvinnan Astrid, en enstöring som bott hela livet i samma hus. Båda bär de på sorg och stora hemligheter. De båda kvinnorna närmar sig varandra med stor försiktighet och bygger trots sina yttre olikheter såsmåningom ett band och en vänskap som förändrar deras liv.

”nu vill jag sjunga dig milda sånger” är skriven av Linda Olsson, som är en svenska som flyttade från Sverige 1986 och som sedan länge bor på Nya Zeeland. Boken är skriven på engelska (let me sing you gentle songs) och översatt av en annan person än författaren (som alltså har svenska som modersmål).

Boken vann jag på en blogg och när jag började läsa den så överrumplade den mig fullständigt. Den är oerhört finstämt skriven, språket är ljuvligt (fantastiskt översatt), stämningarna går rätt in i hjärtat liksom personerna. Det är så oerhört svenskt och jag undrar om det är som Olsson skriver i förordet, att man behöver avståndet och längtan för att kunna skriva så om den svenska naturen och människorna. Citaten ur dikter och sånger blir som en del av boken (även titeln är ett citat ur en dikt av Karin Boye, en av mina favoritdiktare). Det är en bok som man stilla flyter med och njuter av, ända in i slutet.

Betyg: 5.

PS Stort tack till Bokbloggen som gav mig boken!

 

”One Day” av David Nicholls

Den 15 juli 1988 möts Emma och Dexter i Edinburgh på en fest kvällen efter att de tagit examen från universitetet. De kommer från vitt skilda miljöer och är så olika man kan tänka sig. De tillbringar en stund tillsammans och ett band formas mellan dem. Men var kommer de att befinna sig exakt ett år senare? Och ytterligare ett år senare?

I David Nicholls roman ”One Day” (jag läste den på engelska men den finns översatt till svenska, ”En dag”) får vi träffa Emma och Dexter den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vare sig de befinner sig på samma plats eller olika platser. Nicholls väver med små enkla medel en underbar bild av två människor som utveckas från 20-åringar till 40-åringar. Språket talar direkt till läsaren, och utan att skrivas på näsan eller genom en regelrätt återblick i varje kapitel så får läsaren veta vad som hänt under det gångna året. In i relationsdramat mellan Em och Dex väver också Nicholls dagsaktuella händelser under dessa årtionden och framförallt Storbritanniens utveckling.

En såpass ”hypad” bok möter jag med viss skepsis. Men jag kunde inte lägga den ifrån mig! Jag trollbinds av Emmas och Dexters livsöden, när ett kapitel är slut undrar jag var de befinner sig nästa år. Jag älskar Nicholls sätt att göra berättelsen verklig, både Emma och Dexter blir som vänner man återser en gång om året. Att Em och Dex i stort sett är årsbarn med mig ger förstås boken en extra dimension, de upplever olika skeden i livet ungefär när jag upplevde dem. Alltihopa är personligt och väldigt verkligt. Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, så jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Läs den!

Betyg: 5