En smakebit på søndag – Ringaren i Notre Dame

Från deltid till heltid och nytt jobb gör mig TRÖTT. Egentligen hade jag velat sova bort helgen, men så blir det ju aldrig. Lite har jag hunnit läsa och igår kväll hade vi filmkväll (Divergent – någon form av recension kommer på bloggen) så jag ska väl inte klaga. Idag ska vi förstås gå och rösta – lika viktigt som alltid.

Nu är det söndag och då blir det En smakebit på søndag på bloggen. Det är Mari på Flukten fra virkeligheten som samlar ihop våra smakbitar. Jag har varit så trött på kvällarna så jag knappt orkat läsa så hela veckan har jag hållit på med samma bok. Eller ja, samma historia, för den är i två band. Det är en klassiker – Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo. Det är september månads val i Makeutmaningen. Historien känner väl de flesta till – om ringaren, den vanskapta Quasimodo, hans beskyddare ärkedjäknen Claudo Frollo och den vackra unga kvinnan Esmeralda. Ja, i boken finns faktiskt fler personer i historien än vad jag visste om innan. Jag är ovan att läsa så här gamla böcker, även om översättningen är från 1980-talet, så det är lite tungläst.

Min smakbit kommer från sid 194.

Quasimodo var alltså ringare i Notre Dame.
Med tiden hade det uppstått någon slags förtroligt band som förenade ringaren med Notre Dame. För alltid avstängd från världen genom sin okända börd, och sin vanskapthet, sedan barndomen instängd bakom denna dubbla och oöverstigliga mur, hade den stackars puckelryggen vant sig vid att betrakta denna helgedom som tagit emot honom i sin skugga som sin hela värld. Allt eftersom han växte och utvecklades, hade Notre Dame för honom blivit hemmet, fäderneslandet, hela världen.