I måndags var det recensionsdatum på Ånger av Roy Jacobsen, nyutkommen på svenska, utgiven av Norstedts.

Den handlar om 72-åriga Hans Larsen som släpps från fängelset efter flera år. Han har svårt att vänja sig vid allt som ändrats i samhället under tiden.  I samma stad bor hans dotter Marianne och hans dotterdotter Greta. Boken handlar om Hans och Marianne och deras liv och hur de har påverkats av händelser långt tidigare.

Roy Jacobsen är en norsk författare som debuterade för 30 år sedan med novellsamlingen Fangeliv. Av sitt norska förlag, Cappelen Damm, beskrivs han som ”en original, sterk og analytisk forfatter med særlig interesse for de underliggende psykologiske spill i menneskelige samvær og samhandlinger”.  Flera av hans böcker har översatts till svenska, bl.a. Underbarn som kom ut på svenska 2011 (Vindunderbarn på norska, 2009).

Jag läste Anger, som boken heter på norska, så sent som i augusti i år. Trots Roy Jacobsens rika produktion var det den första jag läste av honom.

Så här skrev jag då:

Anger är en finstämd och eftertänksam bok som präglas av en enkelhet. Ibland så överraskar den. I början gav den ett nära och verkligt intryck, men drygt halvvägs så började jag inse att gränsen mellan verklighet och fantasi blivit flytande, för att mot slutet igen ändra uppfattning.  Det var ibland svårt att avgöra vad som var verklighet och vad som var dröm eller fantasi.

Mycket tycker jag boken handlar just om olika människors uppfattningar av händelser och medmänniskor. Den försöker förmedla känslor, utan att analysera dem.

Jag gav den betyget 4. Hela min recension kan du läsa här.

About these ads