Den 1 juni 1987 förs en ung flicka in på Västerås Centrallasaretts kirurgakut. Hon är brutalt misshandlad och våldtagen. Elias Fagervik, som egentligen läser till läkare på Karolinska, har fått sommarjobb på Centrallasarettet och är en av de som möter den unga Malin Wretling på akuten. För Elias väcker det hela obehagliga minnen från händelser några år tidigare.

Kriminalinspektör Benny Modigh får fallet tillsammans med sina kollegor. De har nyligen fått en ny chef, Claes-Henrik Åkesson. Han och Benny är mycket olika till sitt sätt vilket påverkar Benny. Benny, Rakel, Björn och de övriga i teamet påbörjar jakten på Sadisten som de börjar kalla våldtäktsmannen. Det visar sig att det inte är första gången liknande överfall ägt rum. Ganska snart därefter får de ytterligare ett fall på halsen, en misshandel av en man. Det finns en likhet med överfallet på Malin som gör att fallen kopplas ihop. Utöver Sadisten jagar de nu också Hämnaren, och han eller hon ligger hela tiden ett steg före polisen.

Någon att lita på är Hans-Olov Öbergs andra bok om Elias Fagervik och Benny Modigh, och den har recensionsdatum idag. Den första, Djävulens tonsteg, kom ut 2011. Hans-Olov Öberg är författare och förläggare, men också hängiven fotbollskrönikör och jazz- och bluesmusikälskare, vilket också märks i hans böcker.

För några veckor sedan fick jag erbjudande per mejl från förlaget Kalla Kulor att få ett recensionsexemplar av den här boken eftersom jag tidgare läst Djävulens tonsteg och recenserat den på min blogg. Eftersom jag, som du kan läsa här, gillade den första boken så tog jag naturligtvis chansen. Och det var tur, för den här boken gillar jag ännu mer!

Boken utspelar sig 1987, samma år som Mathias Rust landar i sitt propellerplan på Röda Torget, när förspelet till murens fall bara är i sin linda, när Suzanne Vegas hit om Luca ligger högt på topplistorna, när Boforsskandeln är ett faktum och Margaret Tatcher omvals för tredje gången. Jag är ett år yngre än bokens Elias och alla flörtar med tidsåldern faller jag handlöst för, de är så välbeskrivna och tar mig tillbaka. Se här för ett exempel.

Men boken är inte bara 80-tal, det är en bra bok. Språket är lättläst och behagligt, men inte banalt. Det är ingen traditionell pusseldeckare, för som läsare vet man tidigt mycket. Men historien har många bottnar och går framåt på så många andra sätt. Bara beskrivningarna av Elias och Benny i sig gör boken läsvärd, så ”whosdunnit” är inte det centrala. Våldet är egentligen brutalt, men det är relativt lite frossande i detaljer, mycket lämnas till läsarens fantasi. När jag hade läst ut Djävulens tonsteg så undrade jag hur författaren skulle lyckas sy ihop en uppföljare där både Benny och Elias skulle få plats och kunna bidra, men faktum är att han lyckas mycket väl med det. Det enda som jag inte är nöjd med i boken är själva upplösningen. Förutom att den är alltför kortfattad så finns det andra brister, men för att undvika ”spoilers” så skriver jag inte mer om det här!

Allt efter som att historien rullas upp så börjar jag fundera på större frågor. Vad driver en hämnare? Hur reagerar det omgivande samhället på det? Kan samhället förstå drivkrafterna? Kan och framförallt borde samhället acceptera att hämnd ibland är befogat? Stora frågor som man gärna tar stark ställning till, för eller emot.

Betyg: 4+
Omdöme: Svensk spänning om ondska och hämnden som motkraft, med en stark doft av 80-tal.

About these ads