På nyårsafton ger sig 16-åriga Hedda Losjö iväg hemifrån. Till sina föräldrar säger hon att hon ska sova över hos en kompis. När Hedda inte kommer hem som planerat börjar föräldrarna att leta och det står snart klart att hon är försvunnen. Poliserna Petra Wilander och Christer Berglund börjar undersöka Heddas försvinnande och inser att det är mycket som Hedda dolt för sina föräldrar, inte bara var hon skulle vara på nyårsafton.

Journalisten Magdalena Hansson är nyskild och har just flyttat hem till Hagfors med sexårige sonen Nils. Hon börjar arbeta som reporter på Värmlandsbladets lokalredaktion i Hagfors och ett av uppdragen blir att skriva om Heddas försvinnande. I samma veva upptäcker också Magdalena att det försigår en ljusskygg verksamhet i en rivningshotad fastighet i Hagfors.

När en ung flicka hittas mördad i en jordkällare en bit utanför Hagfors ställs frågan om det kan vara Hedda man hittat? Eller är det en annan försvunnen ung flicka? Och vem skulle det i så fall vara?

Flickan med snö i håret är Ninni Schulmans debutbok som kom ut 2010. Den har följts upp 2012 med Pojken som slutade gråta. Bägge böckerna utspelar sig i Hagfors och journalisten Magdalena Hansson är en av huvudpersonerna. Ninni Schulman är född och uppvuxen i bruksorten Lesjöfors i Värmland och har arbetat som journalist. Hon bor i dag i Stockholm, men tillbringar somrarna utanför Hagfors.

Ibland så kan ett intryck av en bok bero på vilka böcker man läst innan. Flickan med snö i håret läste jag precis efter att jag avslutat två böcker av Kristina Ohlsson som jag tyckte var fantastiskt bra. Och det blev inte fördelaktigt för den här boken. Flickan med snö i håret är en ”trevlig” deckare. Det är svenskt, utspelar sig i en liten bruksort (Hagfors) och har flera av de givna ingredienserna. Men den räcker inte ända fram.

Frågan vem som är mördaren är ofta det centrala i en deckare, och jag tycker inte Schulman förmår att knyta ihop säcken. Kanske motivet är realistiskt, men det hela känns avhugget. Att ta ställning mot trafficking är viktigt, men som läsare känner jag att inte den delen av historien engagerar på det sättet det borde.

Det bästa i boken är personerna. Det är vanliga svenskar, det är vanliga människor, med alla sina fördelar och sina brister. Det är inget svart och vitt, utan det är realistiskt. Jag gillar personen Magdalena (fast jag förstår inte hur hon kan fortsätta vara anställd som journalist, jag tycker inte hon gör sitt jobb särskilt bra…) och även polisen Petra.

Jag önskar att Schulman valt en annan form än deckaren för sin bok, där hennes förmåga att teckna vanliga personer kunde komma mer till sin rätt. Om hon väljer att skriva en vanlig roman, utanför genren deckare skulle jag kunna tänka mig att läsa den.

Ett urval andra som skrivit om boken är Fiktiviteter, en bok om dagen, Bokbiten, hyllan, ett hem utan böcker och Erikas bokprat.

Omdöme: Om ondska som puttrar under ytan i en liten ort på den värmländska landsbygden.
Betyg: 3

About these ads