Söndag igen. En annorlunda söndag där tankarna finns på annat håll än i bokens värld. Men det är i alla fall dags för En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Som deltagare bjuder man på en smakbit från den bok man läser just nu.

Jag har avverkat en semestervecka här hemma och gått in i någon form av deckarkoma. Har sträckläst deckare efter deckare. Och alla svenska. Alexander Söderberg, Kristina Ohlsson (två stycken), Ninni Schulman. Och så den jag håller på med nu: Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

En ung flicka dör i en bilolycka. Fem år senare börjar någon mörda. En rad underliga mordfall, där förövarna inte vet varför de mördat, äger rum. Gemensamt är att mördarna drabbats av en oförklarlig ilska. Kriminalkommissarie Walter Gröhn utreder fallen tillsammans med praktikanten Jonna de Brugge. Boken är den första i en trilogi om Walter och Jonna.

Citatet kommer från sidan 16

Bror Lantz tog spjärn med knäna mot ryggstödet och fick på så sätt ett stadigt grepp. Han visste inte varför han hade tagit av sig byxskärpet eller varför han med en sådan dödlig passion ville strypa chauffören. Det kändes helt enkelt skönt och på något sätt förlösande. Han ville bara få tyst på honom. Det var som om en säkerhetsventil hade öppnats samtidigt som smärtan i huvudet släppte och varenda muskel spändes till bristningsgränsen, en paradox han normalt skulle ha reflekterat över men nu inte gjorde. Ju hårdare han drog desto mindre skar knivarna i huvudet.

About these ads