Blessing är 12 år och bor med sin mama, sin far och sin storebror Ezikel i en fin lägenhet i centrala Lagos. De lever ett gott liv. En lördag när de är på marknaden kommer mama på att hon glömt handväskan hemma och de går hem och hittar fadern tillsammans med en annan kvinna. Föräldrarna flyttar isär, och Blessing flyttar tillsammans med mama och Ezikel hem till sina morföräldrar som bor på landet i närheten av Warri, vid Nigerdeltat. Det är ett oroligt område, med konflikter och gäng av barn med vapen.

Morfar och mormor lever under enkla förhållanden. Morfadern är familjefadern som bestämmer, han har konvererat och är nu muslim. Han tror stenhårt på att Ezikels astma och nötallergi bara är inbillning. Mormodern är en stark kvinna som i hemlighet anlitas av fattiga kvinnor som barnmorska och Blessing tyr sig till henne. Trots bristen på pengar och de lokala stridigheterna försöker familjen att hålla ihop, men det blir allt svårare.

Små solfåglar långt borta (Tiny sunbirds far away) är Christie Watsons debutbok från 2011. Den kom ut 2012 i svensk översättning på Damm förlag. Christie Watson är en barnsköterska från London. Hennes sambo är från Nigeria och hon har vid flera tillfällen vistats i Nigeria.

Redan första gången jag läste om Små solfåglar långt borta så tyckte jag den lät lockande. Jag är nyfiken på böcker som utspelar sig i Afrika och något i beskrivningen talade till mig. I mångt och mycket så är den bra, precis som jag trodde. Hur väl Watson beskriver levnadsförhållandena, människorna och stämningen i Nigeria kan jag inte avgöra men det hon skriver berör. Ja, det är svårt att inte beröras av den uppenbara skillnaden mellan detta liv och det liv vi lever i Sverige. Barn som har tillgång till vapen, klimatet och hur människan kan klara sig under extremt knappa förhållanden. Boken behandlar dessutom frågor som hur de multinationella oljebolagen agerar och hur könsstympning av unga flickor fortfarande pågår.

Att skriva som en 12-åring tänker är inte lätt, och där tycker jag att Watson inte lyckas fullt ut. Utan att jag själv är 12 år… Blessings förhållande till sin mormor är väl beskrivet, med stor värme. Men morfadern tycker jag det är nästintill omöjligt att förstå sig på, eller känna sympati för. Han är egoistisk och utan självinsikt. Även mama är svårgreppbar och känns avlägsen.

Trots att jag tycker om boken när jag läser den, tycker att den är både tankvärd och berör, så är det ingen bok som lockar och drar när jag inte läser. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på, men på något sätt så känns det som om det ligger en distans i språket. Kanske är det den 12-åriga naiviteten som tar över.

Boken är ett recensionsexemplar från Damm förlag.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: och dagarna går, Bokboxen, Fru E:s böcker och Enbokcirkelföralla.

Omdöme: En ung nigeriansk flickas sorgliga men ändå optimistiska berättelse om familjens värde och gemenskap i en tuff omgivning.
Betyg: 4

About these ads