I det lilla samhället Hjortfors, mitt i ”mörka Småland”, är det valborgsmässoafton och dags för den traditionsenliga majbrasan. Ganska snart efter att brasan tänts gör man en hemsk upptäckt – i den brinnande brasan så ligger en död kropp. Brasan släcks och poliserna Claes Claesson och Janne Sundin som är där privat med sina familjer får påbörja en undersökning. De och deras kollegor sätter upp ett efterforskningscenter mitt i Hjortfors. Deras första uppdrag är att ta reda på vem den döda är. Ganska snart upptäcker de att människorna på den lilla orten har hemligheter de vill dölja.

Claes Claessons fru, läkaren Veronika Lundborg, har fått en ny kollega, Hilda Glas, som gör sin AT-tjänstgöring på Oskarhamns sjukhus. Hilda är uppvuxen hos fosterföräldrar i Oskarshamn, men kommer ursprungligen från Hjortsfors. I en forskningsuppgift stöter hon på journalen från när hennes biologiska mamma dog, och hon inser att hon måste ta itu med den barndom hon förträngt. Hennes efterforskningar och polisens får snart gemensamma beröringspunkter.

Glasklart” är Karin Wahlbergs åttonde bok om kriminalkommissarien Claes Claesson, hans kollegor och hans fru Veronika Lundborg. Den publicerades i november 2011 av Wahlström & Widstrand. Den första boken i serien, ”Sista jouren”, kom ut 2001. Karin Wahlberg är författare och läkare, som utöver sina spänninsgromaner gett ut ungdomsböcker och en historisk roman.

Jag har inte följt Karin Wahlbergs serie om Claes Claesson och Veronika Lundborg även om jag tror att jag läst Sista jouren för länge sedan (jo – jag har uselt minne vad gäller titlar på böcker…). Men när den stod där i hyllan i bokcirkeln och såg lockande ut så fick den följa med mig hem. I stort sett är personerna nya bekantskaper för mig. I viss mån så kan det vara en brist, men samtidigt så ges det gott om referenser till händelser i tidigare böcker, så man får som läsare en ganska god bild av personerna.

Boken är omfattande, den känns omväxlande för lång och omväxlande så spännande så att det är bra att den är lång. De stycken som fångar mig är de om Hilda Glas, en person som jag gärna skulle läsa mer om, liksom hennes bror Samuel. Att de olika styckena utspelar sig vid olika tidpunkter störde till en början, men efterhand kändes det som ett bra grepp.

Jag läste helt nyligen Anna Janssons Alkemins eviga eld, som även den har glaskonsten i centrum och en jämförelse är nästan oundviklig. Här tycker jag att Karin Wahlberg gör det ett snäpp bättre, hon håller kvar mitt intresse i större grad. Men varför måste hon (och så många andra författare) lägga ett uppstyltat, föreläsande språk i munnen på poliserna och läkarna, bara för att ”utbilda” läsaren, t.ex. om glaskonst. De undervisar varandra om saker som den de talar med borde veta om. Att en polis inte skulle känna till sjukvårdens förutsättningar verkar helt barockt. Mindre sånt tack!

Själva ”mysteriet” tycker jag hon knyter ihop, men det går lite snabbt på slutet. Att avsluta en bihistoria som hon påbörjade i förra boken känns dock onödigt, den historien höll inte. Jag hade behållning av boken, och kan tänka mig att läsa mer om Claes Claesson och Veronika Lundborg, även om det inte står högst på listan.

Ett urval andra bloggar som skrivit om boken är: med näsan i en bok, boktok73, Boksnoken, Bokstunder och Violens boksida.

Omdöme: Spännande i glasriket, om hur det förflutna hinner ikapp, om barn och om föräldrar.
Betyg: 4-

About these ads