Lottens Bokblogg

Inte många bokstäver kvar i Enligt Os Bokalfabet, och inte heller de lättaste. Så här skriver hon:

Har inte mycket energi kvar så här i slutet av januari och det är inte enkelt att då klura ut frågor på omöjliga bokstäver. Dagens bokstav är Y.
1. Fem ord på Y som ska kopplas samman med ett antal boktitlar. Det kan ni vid det hör laget. Orden är: Yvig, Yrsel, Ynklig, Ytlig och Ypperlig
2. En karaktär med för- eller efternamn på Y. Undra om det ens går…
3. Och så slutligen vill jag att ni berättar om en författare som ni önskar ska skriva ytterligare en bok.

1. När Clay Jensen får kassettband som Hannah Baker talat in innan sitt självmord förstår han ingenting. Men han börjar lyssna. Efterhand så känner han sig rätt ynklig och ledsen. Han får yrsel av att bara tänka på vad hon säger. De han trodde var ypperliga vänner (eller nåja, acceptabla i alla fall) visar sig vara ytliga och ganska elaka. För även om bilden Hannah Baker tecknar är rätt yvig, så inser Clay att den är sann. I ungdomsboken Tretton skäl varför av Jay Asher.
2. Så här i efterhand inser jag att vi hade en ganska ambitiös lärare i svenska i gymnasiet, för vi fick verkligen prova på många böcker. En av dem var Vem älskar Yngve Frej av Stig Claesson. Egentligen så handlar ju inte boken om Yngve Frej, för han är ju redan död när boken börjar, men det var det bästa jag kunde komma på:-)
3. Det finns många författare som jag hoppas skriver ytterligare böcker, men en som jag definitivt vill läsa fler böcker av är Elif Shafak som skrev Bastarden från Istanbul.

Ketil och hans fru bor i ett litet hus på Färöarna med sin yngsta son Kálv. De andra sönerna är sedan länge utflyttade och vill helst inte ha med sina föräldrar att göra om det inte handlar om att få pengar eller mat. Ketil och hans fru tillhör den gamla stammen, som vill göra rätt för sig genom ett hederligt arbete. Ketil tar med Kálv och drar på grindabud, dvs jagar grindvalar. När fångsten ska auktioneras ut så blir Ketil så ivrig att han ropar in mer än de egentligen har råd med. Både Ketil och hans fru oroar sig hur de ska klara det utan att bli utmätta, men de tar sitt ansvar och försöker på alla möjliga hederliga sätt tjäna ihop pengar och samtidigt ställa upp för sina medmänniskor.

Fattigmans heder av Heðin Brù heter Feðgar á ferð (Far och son på färd) på färöiska  och är en välkänd bok. Det är Heðin Brùs tredje roman och den utkom 1941. Heðin Brù heter egentligen Hans Jacob Jacobsen och är en färöisk jordbrukskonsulent som på sina resor mellan öarna började skriva noveller och romaner. När boken kom ut blev den barnförbjuden pga att den innehåller både svordomar och ogudliga uttalanden av personerna.

När det nu var dags för Färöarna i Thereses Nordiska läsutmaning så var det inte lätt att hitta en bok. Till slut traskade jag iväg till vårt lokala bibliotek där en bibliotekarie lyckades hitta tre stycken nere i magasinet. De fick följa med mig hem och efter en del funderande valde jag Fattigmans heder. Och det känns som ett lyckat val. Det är en helt annan typ av bok än de som jag läser nu förtiden. Mer lik en del böcker jag slukade i tonåren.

Den är skriven i början av 40-talet och det märks i tempo och formuleringar. Den utstrålar ett lugn och  egentligen ”händer” det inte särskilt mycket. Det finns ingen tydlig början och det känns som om den slutar mitt i. Ändå så får man en tydlig bild av Färöarna, som ett kargat havslandskap där människorna fått anpassa sig till naturen för att överleva. Boken utspelar sig i tiden när det ”moderna” med andra yrken än fiskare börjar bli vanligare, andra transportmedel och framförallt moderna värderingar. Det framgår tydligt i diskussionerna mellan Ketil, hans fru och deras barn.

Omdöme: Färöisk karg skildring av hur det moderna möter det traditionella.
Betyg: 3+

Hos Lyrans Noblesser är det dags för Tematrio igen, och den här gången är uppmaningen: Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

Hela min Boktolva är ju egentligen baserad på författare som jag ännu inte läst men har lust att läsa. Så nu plockar jag tre stycken av dessa och jag väljer tre deckarförfattare:

1. Belinda Bauer. Jag är storslukare av deckare men har helt missat Belinda Bauer. Tack och lov för andra bokbloggar! Nu har hennes Mörk Jord dykt upp som tips på mer än ett ställe. Jag planerar att läsa den på engelska och då heter den Blacklands.

2. Arne Dahl. Hur har jag kunnat missat honom? Nåja, jag hoppas kunna reparera den skadan under 2012. Fast eftersom jag sett första delen i TV-serien, så måste jag nog låta det gå ett tag så jag glömmer lite mer…

3. Kristina Ohlsson. Ytterligare en svensk deckarförfattare som jag inte har läst. Har flera av hennes böcker i min att-läsa-hög men de sjunker bara djupare och djupare ner. När jag gräver fram dem igen så ska jag börja med den första, Askungen.

Shirin växer upp i Zadrabad i Iran som enda dottern i en familj med fyra pojkar. Hennes farfar Elias invandrade till Iran från Ukraina och slog sig ner i Zadrabad där han skapade sig ett bra liv med apotekarens dotter Sara. De får tio barn, varav nio söner och Shirins pappa är den yngsta bortskämda sonen. Shirins mormor Irena är en kvinna som tycker om det vackra och har stort självförtroende.  Hennes man Mahmoud var en vacker och mild man. Dottern blir pappas flicka. Shirins mamma och pappa blir passionerat förälskade och när de gifter sig bosätter de sig i ett hus på hans föräldrars tomt. Där växer Shirin upp omgiven av släkten. Hon är modig och äventyrslysten, allt som en flicka inte ska vara. Hon iakttar och försöker förstå hur en kvinna ska vara och vilka regler som kvinnor ska följa, och ser vad som händer med de som bryter mot reglerna. Hon förstår sig inte på sin mor utan hennes stora stöd är mormodern. Medan Shirin växer upp genomgår Iran stora förändringar. Shahen störtas, det blir revolution och Ayatollah Khomeini kommer till makten. Ingen törs lita på någon, och kvinnorna har det inte lätt. Shirin begår ett misstag, och hennes föräldrar vill gifta bort henne med en äldre man. Ett beslut som får oanade konsekvenser för Shirins framtid. Shirin blir det hennes mormor säger att hon inte ska vara – en fjäril i koppel.

”Fjäril i koppel” är Zinat Pirzadehs debutroman och är delvis baserad på hennes egen uppväxt i Iran. Den är den första boken i en tänkt triologi. Zinat Pirzadeh kom till Sverige 1991 som flykting, och efter att ha provat på många olika yrken så är hon numera ståuppkomiker. Hon har även gett ut diktsamlingar. Boken är uppbyggd med en växling mellan Shirin i nutid i Therean, och Shirins uppväxt och familjehistoria. Boken sägs vara ”inspirerad av författarens liv”, och Pirzadeh har i intervjuer berättat historier om sitt eget liv som kan återfinnas i boken, samtidigt som allt inte ska vara självbiografiskt.

Jag hade stora förväntningar på den här boken, såväl titel som beskrivning talade för att jag skulle gilla den. Och vissa saker är bra. Pirzadeh tecknar en levande bild av Iran under revolutionen, och eftersom hon är jämngammal med mig kan jag relatera till vad som framgick i nyhetssändningarna i Sverige på den tiden. Släkthistorien berättas som en skröna och stundvis glimtar den till som riktigt fängslande.  Men medan hon klarar av att teckna den lilla flickans reflektioner går hon inte i land med den vuxna kvinnans svåra dilemman. Allvarliga saker, som vänners död, tecknas ytligt och snabbt utan känsla. Det är kortfattat och läsaren kastas mellan olika historier. Jag tror att boken hade varit än mer omtumlande om man hade vetat om vissa scener varit uppdiktade eller inte. Det blir intressant att se vad nästa bok kommer att handla om. Själv hoppas jag på mer om Iran.

Boken fick jag av Lennart på Bokia Sundsvall för att recensera.

Ett urval andra bokbloggar som recenserat boken är: Beas bokhylla, Bokhyllan, Boktokig och TidningsIda.

Omdöme: En fängslande, men stundvis ytlig, berättelse om en ung kvinna i förändringens Iran.
Betyg: 4

Äntligen helg! Och då kikar jag in hos Annika för att se vad veckans bokbloggsjerka handlar om. Den här veckan ställer Annika följande fråga:

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Enkelt. Svaret är ett rungande JA! Våra hyllor är fyllda av serier av författare där vi verkligen gillat första boken vi läst. Förra året så hittade jag Linda Olsson genom nu vill jag sjunga dig milda sånger och vips så letade jag upp och inhandlade två till av henne. För så blir det ofta. Det är de böckerna jag köper eller önskar mig.

I Oslo pågår en kraftfull rensning av polisen inom narkotikamiljön. Samtidigt har marknaden ändrats genom att en helt ny drog introducerats, drogen fidolin. Rent som inget annat. Beroendeframkallande som inget annat. Bakom den effektiva distributionen döljer sig en mystisk figur som går under namnet Dubai. En av Dubais underhuggare är den charmerande Gusto Hanssen. Gusto är van att få som han vill och han vet hur han ska få ut det mesta möjliga av situationen. Men så hittas han mördad. Polisen hittar ganska snart en person som alla bevis pekar mot.

Harry Hole återvänder till Oslo efter många år i Hongkong. Han är en annan person än när han åkte, han är nykter och han är fokuserad. Men han är samma lojala ex-polis som gör vad som helst för nära och kära. Anledningen att han återvänder är att den gripne gärningsmannen för mordet på Gusto är Oleg. Oleg, som är son till Harrys stora kärlek Rakel. Oleg som var det närmsta Harry haft till son. Harry kan omöjligt tro att Oleg har begått mordet. Harrys efterforskningar leder honom djupare och djupare in i Oslos narkotikamiljö där någon styr med järnhand. Någon med förgreningar in i etablissemanget. Och Harry sätts på prov.

Gengångare (Gjenferd) är Jo Nesbøs nionde bok om Harry Hole. Den första, Fladdermusmannen, publicerades 1997 och hans böcker om Harry Hole har översatts till 45 språk och blivit en internationell succé. Så sent som förra året kom den fristående boken Huvudjägarna, som jag recenserat här. Han har också skrivit de omtyckta barnböckerna om Doktor Proktor.

Om den här boken säger jag: Äntligen är Nesbø tillbaka. Äntligen är Harry Hole tillbaka! Sist jag läste en Harry Hole bok var ett tag sen, och då hade jag läst flera i serien på raken, och jag var rätt trött på Hole om jag ska vara helt ärlig. Hole kändes urtjatad och rätt trist. Men den här boken är något annat. Harry Hole är en annan person, fast ändå samma. Han är nykter, han har mognat. Eller så har han bara resignerat. Som läsare blir man inte riktigt säker på vad som hänt i Hongkong och vilken person Harry har blivit.

Boken är mörk och dyster, narkotikamiljön i Oslo tecknas som en fullständig katastrof. Men det finns ändå något mer, något om medmänsklighet, om hopp, om överlevnad, om offer. Positivt tycker jag är det strama språket som ändå kan få fram känslor, och jag tycker de kursiva styckena som är Gustos röst tillför mycket. Negativt är att det ibland blir lite väl detaljerat och lokalt med en massa adresser och ställen i Oslo. Det hjälper mig som läsare att jag har en någorlunda kunskap om Oslo liksom att jag med egna ögon (tyvärr) sett både försäljning av narkotika och utdelning av rena sprutor mitt i centrum.

Hela boken är bra, mycket bra. Men slutet. Och slutet. Nej, mer kan jag inte säga. Men slutet är något som tål att fundera på. Och diskutera. Efter att ha läst boken så saknar jag den redan.

Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.

Andra bokbloggar som recenserat är Bokhora, Fru E:s böcker och Bokboxen,

Omdöme: Spännande och komplex bild av den norska narkotikamiljön med Hole i centrum.
Betyg: 4+

Ny vecka, ny tisdag, just hemkommen från en rafflande lokal kvartsfinal i Vi i femman som dotterns klass vann. Så då kan jag med gott mod angripa Enligt Os bokalfabet där turen (äntligen?) kommit till bokstaven X. Så här skriver Enligt O:

1) X alltså. Går det ens att hitta ord på X? Skam den som ger sig. Jag tog ordboken till hjälp och hittade några. Följande 5 ord på X ska du försöka para ihop med en eller flera boktitlar: Xylofon, Xenofobi, Xantofyll, X-kromosom, Xylitol
2) En karaktär vars för- eller efternamn börjar på X, eller varför inte en karaktär som har ett X i namnet. Det kan räcka gott tycker jag!
3) Och så en sista fråga på X. Om en person inte vill avslöja sitt namn kan man skriva ett X istället. Ett annat sätt är att använda en pseudonym. Vilken är den bästa bok du läst av en pseudonym

1) Lena och Maggan bilar genom USA på route 66, under sommaren 2010, innan Xantofyllet färgat höstbladen. De kör genom det heta USA, spelar musik (kanske något på Xylofon?) och de äter amerikanskt junkfood utan särskilt mycket Xylitol. De stöter obehagliga homfober som säkert lider av  Xenofobi också som inte förstår att två personer med två X-kromosomer kan älska varandra. Lena minns under resan de senaste åren med sin mamma som alltmer lider av Alzheimers. I Route 66 går till Trollhättan av Bodil Sjöström.

2) Jamen vad skulle jag göra utan Harry Potter på de här frågorna? Luna Lovegoods pappa Xenophilius Lovegood som spelar en hyfsat stor roll i Harry Potter och dödsrelikerna blir mitt val.

3) Underligt nog var det här den största utmaningen, för naturligtvis stod det still. Vet inte om den är den bästa, men en författarpseudonym som jag rekommenderar är Emma Vall. Bakom den står tre författare: Annica Wennström, Eva Swedenmark och Maria Herngren. Under pseudonymen Emma Vall har de bl.a. skrivit en serie deckare som utspelar sig i Sundsvall, som jag haft mycket nöje av. Den sista ”Slutpunkten” utspelar sig på dåvarande Mitthögskolan…

Den här veckans tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om Svenska klassiker, med eller utan August Strindberg. Mitt urval av svenska klassiker blir de följande:

1. Jerusalem av Selma Lagerlöf. Jag har tyckt riktigt mycket om det jag läst av Selma Lagerlöf, men just Jerusalem håller en speciell plats i mitt hjärta. Den läste min pappa högt för mig under en sommar för många år sedan, och jag tyckte den var helt underbar! Den handlar om en grupp svenskar på 1900-talet som ger sig iväg till Jerusalem. Äsch – ingen idé att beskriva. Läs!

2. Giftas av August Strindberg. Ja, att Augusts äktenskap var minst sagt stormiga är ingen hemlighet. Giftas skrev han under sitt äktenskap med Siri von Essen. Själv läste jag den på 80-talet under min gymnasietid, och den fick mig att tänka både en och två gånger på relationerna mellan män och kvinnor. Det får bli mitt Strindbergbidrag.

3. Samuels bok av Sven Delblanc. Frågan är vad som är en ”klassiker”. Hur gammal måste boken vara? Nåja, jag vill hävda att Delblanc har gjort ett fantastiskt fint bidrag till svensk litteratur genom sin serie om Samuel och den borde räknas till svenska klassiker. Samuels bok är den första i serien och även det en bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste den för många år sedan.

Poliskommissarie Jeanette Kihlberg vakar vid sin son Johans bädd på sjukhuset när hon kallas in till jobbet för att utreda vad som hänt en kvinna som hittats död i Bandhagen. Fallet reds ut ganska snabbt, och Jeanette och hennes kollega Jens Hurtig fortsätter med  fallet med de mördade identitetslösa pojkarna som de inte riktigt kan släppa trots att fallet är formellt avslutat. Men när den framgångsrika företagsledaren Per-Ola Silfverberg hittats brutalt mördad får de bedriva efterforskningarna om pojkarna vid sidan om i hemlighet. En uteliggare hittas mördad lika brutalt och Jeanette hittar kopplingar till mordet på företagsledaren och spåren leder till en internatskola i Sigtuna. Hon vill anlita psykologen Sofia Zetterlund, som hon är förälskad i, för att göra en gäringsmannaprofil för pojkmorden. Sofia kämpar med sina egna problem, att förstå vem hon egentligen är och vad som har hänt henne, och drar sig undan Jeanette.  Jeanette blir mer och mer övertygad om att gåtans lösning ligger i att hitta Victoria Bergman och fortsätter sitt letande.

Hungerelden är Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists andra bok i trilogin Victoria Bergmans svaghet. Den första boken är Kråkflickan, och den tredje boken som ska komma ut i maj 2012 heter Pythians anvisningar.

Liksom debuten Kråkflickan så är Hungerelden en bok med många groteska inslag, men samtidigt så är de detaljerade beskrivningarna något kortare och färre. Språket är lugnare och mognare. Boken innehåller färre tvära kast mellan olika typer av beskrivningar och personer. Men det gör också att boken förlorar något i tempo. Jag tycker Hungerelden är en skickligt skriven svensk deckare och författarna börjar hitta formen, men jag är inte lika fascinerad som av Kråkflickan. Utsatta barn står fortfarande i fokus vilket naturligtvis gör att detta också är jobbig läsning och det groteska är stundvis för groteskt för att ta in. Positivt är att Jens Hurtig får ta lite mer plats, och jag blir nyfiken på honom. Även i den här boken tror läsaren att man förstått, och så avslöjas ytterligare en vändning. Det är skickligt gjort och det blir intressant att läsa den tredje boken, för jag tror att den kommer att innehålla ytterligare dramatiska vändningar. Läsaren vet (eller tror sig veta…) mer än Jeanette och hennes kollegor och jag irriterar mig rätt mycket på hennes aningslöshet vad gäller Sofia! Hon är ju ändå polis.

Ett urval andra bokbloggar: Tankar från en samlares hjärna, Annika, Bokberonde och Klok som en bok.

Omdöme: Svensk spänning som tar oväntade vändningar om barn som far illa och brutala konsekvenser.
Betyg: 4-

Helg! Och då är det dags för Annikas Bokbloggsjerka. En fantastiskt rolig idé. Veckans fråga lyder:

Jag hör till de få (vad det verkar i alla fall) som inte kunde bry mig mindre om en boks omslag och jag har verkligen försökt förstå varför så många älskar omslag så mycket att de faktiskt köper en bok enbart för att den har ett omslag som de gillar. Hör du till dem? Vilket är i så fall ditt favoritomslag i dag? Dela  med dig av en bild och förklara vad det är som gör just detta omslag så speciellt.

Om du ställer dig på min sida: berätta varför du inte ägnar bokomslag någon större uppmärksamhet.

Faktum är att jag svarat på en liknande fråga förra året (i jerkan) och mitt svar står här. Men nu är det nytt år så då blir det ett nytt svar.

Jag går i stort sett aldrig på omslaget när jag väljer bok. Minns inte om jag någonsin gjort det? Det går så långt att jag oftast inte minns hur omslaget ser ut. När jag väljer en bok så går jag på det skrivna ordet, dvs en spännande titel, en intressant baksidestext, en fängslande skriven recension eller någon annan beskrivning. Inte ens ett fult omslag kan avskräcka mig. Ibland kan jag efter att jag läst boken titta på omslaget och fundera på hur illustratören tänkt. I fallet med ”Kråkflickan” som jag nyligen recenserat så framgår det ju från texten inne i boken hur man tänkt med illustrationen och då tittar jag en gång till och funderar. Det jag kan tilltalas av är om en serie av samma författare kan få liknande illustrationer, där det finns kännetecken som går igen.

Jag har nog lättare att associera genom ord än bild, för det här gäller i det jag läser på jobbet också. Jag har lättare att minnas vad som stod i texten än hur man illustrerat det. Utom när det gäller siffror som ett bra diagram kan illustrera;-) Men det är ju något helt annat…