Lottens Bokblogg

Nu har jag plockat ut böckerna för den kommande veckan, nu när jag har semester igen. Samtliga böcker fanns olästa i vår hylla. Så här ser listan ut:

• Veronika bestämmer sig för att dö, Paulo Coelho
• Igelkottens elegans, Muriel Barbery
• The postmistress, Sarah Blake

Vad tror ni om det?

Marianne Jidhoff har isolerat sig i över ett år i sin lägenhet sedan hennes make Hans Larson dog. Hans var riksåklagare, med smak för kvinnor, och deras äktenskap var minst av allt lyckligt. Marianne jobbade som åklagarsekreterare och sågs av många kollegor som hjärnan bakom Hans, som bidrog till att flera fall löstes.

En dag blir Marianne uppsökt av sin kollega Olle Lundqvist som mer eller mindre kräver att hon ska komma tillbaka från sin tjänstledighet och hjälpa honom att skapa en ny mindre enhet, utan läckor. Hon beslutar sig för att göra ett försök. Hennes pappa Harry och hennes barn Nina, Sigrid och Peder är nöjda. Men återkomsten blir mer abrupt än hon kunde tänka sig, hon kastas genast in i ett fall. Christoph Turin har blivit brutalt överkörd av en bil, och det visar sig vara mord. På order av Olle så jobbar Marianne tillsammans med Torsten Ehn på Rikskrim och hans helt nya kollega Augustin Madrid.

Parallellt får vi följa Paula Steen, en uttråkad hemmafru som lever i ett dåligt äktenskap med Jens. Hon börjar få obehagliga SMS av en anonym avsändare och misstänker snart att hon är bevakad av någon okänd person.

Denise Rudberg har annonserat att den här boken är den första i en serie om Marianne Jidhoff i en ny genre ”elegant crime”. Jag ser inget nytt i stilen, att den utspelar sig i de finare kvarteren i Stockholm har förvisso sin betydelse, men är inget nytt grepp egentligen. Men utan att ha läst något av Denise Rudberg tidigare så gillar jag hennes debut som deckarförfattare. Boken är väldigt detaljerad, och vi introduceras till en mängd personer, som flera säkert återkommer i följande böcker. Utöver Marianne och hennes familj får vi en detaljerad inblick i Torstens Ehns privatliv samt i relationerna på Mariannes och Torstens arbetsplatser. För mig så lyckas Denise Rudberg genom det sätt hon skriver göra personerna sympatiska, och mycket mänskliga och verkliga i sina tankar och funderingar, och det är vad som gör att jag gärna läser nästa bok i serien. Själva ”mysteriet” är ganska simpelt, och spänningen inte så stor, men det spelar inte så stor roll i det här fallet. Det enda jag riktigt irriterar på mig är att hon påstår att en ”sekt” som spelar viss roll för handlingen använder sig av mindfulness. Där är hon dåligt påläst! Men det är en mindre detalj i en underhållande bok. 

I mitt tycke är detta småmysig, småspännande sommarläsning.

Betyg: 4

Adam Anker är sakta på väg till livet igen, efter en period av ofattlig sorg. Han har förlorat sin framtid, och hans behov av att se tillbaka på sin bakgrund blir starkare. Av en händelse ser han en efterlysning på ett museum, postad av Clara Fried. Hon efterlyser information om sin bror Adam Lipski, som hon inte sett sen 1939. Adam Anker hette en gång just Adam Lipski. Han tar kontakt med Clara och sakta rullas hans släkts historia upp. Samtidigt reflekterar Adam över det som varit, hur han en gång i Sverige träffade Cecilia Hägg och hur han senare flyttade ensam med deras gemensamma dotter Miriam till Nya Zeeland.

Linda Olsson skriver, precis som i ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” finstämt och innerligt, och tecknar personporträtt som går rätt in.  I början av boken är Adams sorg så närvarande att jag knappt orkar läsa, och funderar allvarligt på att inte slutföra boken. Men ju mer det handlar om hans bakgrund, desto lättare flyter det. Men samtidigt upplever jag boken som något ojämn, och vissa bitar fastnar inte alls. Jag kan tänka mig att en person med mer kunskap om musik kan få ut ännu mer av boken. Linda Olsson väjer inte för svåra teman, som sorg och moderskärlek (eller avsaknaden av sådan). Även om jag är något kluven till boken fortsätter jag att rekommendera Lindas böcker, hon skriver oerhört vackert!

Betyg: 4

Den amerikanska journalisten Julia Jarmon är sen länge gift med fransmannen Bernard och bosatt med honom och dottern Zoe  i Paris. Av sin chef får hon ett uppdrag att skriva en artikel om Vel’d'Hiv-razzian som ägde rum i juli 1942 i Paris. Vid razzian grep fransk polis runt 13000  judar, varav 10 000 kvinnor och barn. De togs till  cykelstadion Vélodrome d’Hiver där de var instängda fem dygn utan mat , innan de togs vidare till franska läger. Därifrån forslades de senare till Auschwitz. Räden genomfördes helt av fransmän mot fransmän.

I sina efterforskningar så grips Julia starkt av händelsen. Samtidigt så är hennes äktenskap i gungning, och det blir inte bättre av att hon engagerar sig så djupt i händelsen, som visar sig ha berört hennes svärfars familj djupare än någon vet.

Parallellt så får vi följa en 10-årig flicka som förs bort mitt i natten under razzian 1942 tillsammans med sin mamma och pappa. Kvar i lägenheten finns hennes lillebror som hon låst in i ett hemligt gömställe, för att polisen inte ska hitta honom. Flickan, Sarah, försöker komma tillbaka för att rädda sin lillebror Michel, men förs längre och längre bort. Ska hon lyckas, och ska hon och Michel överleva?

Tatina de Rosnays ”Sarahs nyckel” är en gripande bok på många sätt. Händelsen hon väver sin berättelse runt tillhör en av de händelser det franska folket gärna vill glömma, då det var franska polisen som genomförde hela operationen. Till många delar är boken stark, i synnerhet i de stycken då den beskriver Sarah under och efter razzian. Och i vissa stycken när Julias känslor träder fram. Men till andra delar är boken alldeles för schablonmässig och ytlig, i synnerhet i personbeskrivningarna. Meningar som ”Vi såg Bernard komma gående längs gatan med sin speciella, sensuellt svassande gång. Smärt, mörk, ångande av sex appeal, den arketypiska fransmannen.” ger mig rysningar. Och inte bra sådana. Sarah kallas för ”flickan” till en bra bit in i boken, vilket har en koppling till händelseförloppet och Sarahs känslor. Hade inte boken haft titeln ”Sarahs nyckel” hade de Rosnay kunnat hålla läsaren undrande ett tag till om kopplingen mellan historierna.

Händelseförloppet är gripande, och därför så tror jag att filmen har goda förutsättningar att vara bra. Kanske någon av mina läsare som sett den? Den står i alla fall på min lista för sommaren.

Betyg: Stark 3:a (på gränsen till 4:a)

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

Jag läste boken på norska och jag hoppas verkligen att den kommer på svenska snart så ni som inte vill läsa på norska kan ta del av den! Enligt Gaute Heivolls egen hemsida så har Norstedts rättigheterna men jag hittar ingen information på deras hemsida. Förhoppningsvis är det på gång!

Betyg: 5

Så nu var första vändan av semester avklarad och nu stundar jobb ett tag. Givetvis så kommer jag att läsa under den tiden också men inte så intensivt som under semstern. Jag gjorde en lista här och det visade sig vara ett smart drag. Så här ser det ut nu:

• Evig Eld av Jonas Moström (redan påbörjad…)
• Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll
• Pansarhjärtat av Jo Nesbø
• Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay
• Sonat till Miriam av Linda Olsson
• Hitta vilse av Carin Hjulström

Den återstående får vänta ett tag för under semestern har jag förstås gjort en ny ”önskelista” och det har t.o.m. blivit ett bokinköp. Men det roligaste har nog varit att barnen nu är i full gång med sitt sommarlovsläsande. Men det blir ett helt eget inlägg. Liksom recensioner av böckerna ovan förstås!

Frida Fors kommer från Göteborg för anställningsintervju på kvällstidningen Aftonpressen och kastas rätt in i hetluften. Några dagar senare får hon beskedet av Erik Berglund att hon fått det åtråvärda jobbet. Frida har lite svårt att förstå sig på hur hennes artiklar behandlas och vad som säljer och inte säljer, och hamnar i flera etiska dilemman, men hon arbetar i alla fall som journalist. Tills tidningen måste skära ner. Leo Sachs, som tjänat stora pengar och lever lyxliv, erbjuder Frida ett mycket välbetalt jobb på sitt nya företag Position. Vad Frida egentligen ska göra, och vad företaget Position egentligen sysslar med är oklart. Att etablera sig i Stockholm är inte lätt, men Frida får i alla fall bo hos journalisten Marita, en sävlig kvinna som inte riktigt hänger med i tempot på Aftonpressen.

”Hitta vilse” av Carin Hjulström är hennes uppföljare till ”Finns inte på kartan” och vi får återigen möta Frida Fors, några år efter hennes upplevelser i Småland. Vi får också återigen möta hennes mentor Åke, och Dani som driver en kebabkiosk. En större roll i den här boken tar Fridas pappa, som bor på Mallorca med sin nya familj. Nya bekantskaper är Erik Berglund och Marita, som spelar ganska stora roller i boken.

Det är alltid svårt med en uppföljare till en omtalad bok. Jag tyckte ”Finns inte på kartan” var mycket bra, och ”Hitta vilse” når inte riktigt upp till den nivån. Boken är oerhört lättläst och mycket trivsam läsning. Hjulström lyckas beskriva en vardag och personerna blir verkliga, samtidigt som hon skapar en knorr (eller flera…) på slutet av boken. Språket är drivet och behagligt, men historien är inte lika intagande som den var i ”Finns inte på kartan”.

Betyg: 4