Lottens Bokblogg

Den 15 juli 1988 möts Emma och Dexter i Edinburgh på en fest kvällen efter att de tagit examen från universitetet. De kommer från vitt skilda miljöer och är så olika man kan tänka sig. De tillbringar en stund tillsammans och ett band formas mellan dem. Men var kommer de att befinna sig exakt ett år senare? Och ytterligare ett år senare?

I David Nicholls roman ”One Day” (jag läste den på engelska men den finns översatt till svenska, ”En dag”) får vi träffa Emma och Dexter den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vare sig de befinner sig på samma plats eller olika platser. Nicholls väver med små enkla medel en underbar bild av två människor som utveckas från 20-åringar till 40-åringar. Språket talar direkt till läsaren, och utan att skrivas på näsan eller genom en regelrätt återblick i varje kapitel så får läsaren veta vad som hänt under det gångna året. In i relationsdramat mellan Em och Dex väver också Nicholls dagsaktuella händelser under dessa årtionden och framförallt Storbritanniens utveckling.

En såpass ”hypad” bok möter jag med viss skepsis. Men jag kunde inte lägga den ifrån mig! Jag trollbinds av Emmas och Dexters livsöden, när ett kapitel är slut undrar jag var de befinner sig nästa år. Jag älskar Nicholls sätt att göra berättelsen verklig, både Emma och Dexter blir som vänner man återser en gång om året. Att Em och Dex i stort sett är årsbarn med mig ger förstås boken en extra dimension, de upplever olika skeden i livet ungefär när jag upplevde dem. Alltihopa är personligt och väldigt verkligt. Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, så jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Läs den!

Betyg: 5

En varm sommardag. På motorvägen utanför London får en lastbil sladd och utlöser en seriekrock som får konsekvenser för ett stort antal människor under en lång tid framöver. Det är läkaren Jonathan, på väg hem från en weekend med sin älskarinna Abi. Det är Mary, en äldre dam, som ska möta sin ungdomskärlek på flygplatsen. Det är Toby, på väg till sitt eget bröllop med sin best man Barney. Det är Georgia, den unga skådespelerskan, på väg till en viktig audition. Det är Patrik, lastbilschauffören, på väg hem efter lång tid på vägen. Och det är inte minst William, bonden som ser allt utspela sig från sin gård.

”Vår bästa tid” (Best of times) av Penny Vincenzi är en roman som aspierar på att vara en sådan som knyter ihop en mängd människors livsöden, i stil med t.ex. många filmer under årens lopp. Man ska förundras över konsekvenserna en enda händelse (fjärilen på torget i Peking… ) kan få på människors liv.

Tanken är god men jag har stora problem med den här boken. Den är lättläst, inte någon tvekan om den, och det kan vara en fördel. Men den är lättläst och erbarmligt dåligt skriven (med förbehåll för att jag inte läst den på originalspråket). Det är kiosklitteratur förpackat snyggare. Den är så fylld av floskler och beskrivningar som är övertydliga.

Ett annat problem för mig är att den utgår från en seriekrock som någon slags romantisk händelse. Har man varit med om en bilolycka så är det väldigt svårt att knyta an till hur personerna i boken reagerar. Inte ens om de mår dåligt når författaren fram till mig med den känslan. Det blir bara ytligt och schablonmässigt. Och de som verkligen dör i krocken, och deras familjer, är inte mer än en mening här och där i boken, som om det bara är en bieffekt.

Men jag läste ut den. Men å andra sidan slukade jag Harlequinböcker när jag var yngre…

Betyg: 2

Jag älskar att få böcker i present.

Givetvis så tycker jag om att få böcker som jag önskar mig. Det finns alltid böcker jag önskar mig. Men det är också spännande att få böcker som någon annan hittat åt mig!

Nyligen fyllde jag år.
Då fick jag de här böckerna:

• ”One day” av David Nicholls. Stod allra högst upp på önskelistan!
• ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski fick jag av min dotter. Stod också på önskelistan.
• ” Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap” av Mary Ann Shaffer fick jag av en god vän. Helt okänd för mig, men hon hade berättat om den.
• ”Ge mig dina ögon” av Torsten Pettersson fick jag av min mamma. En ny deckarbekanskap är alltid spännande, jag slukar deckare.

Vad tycker ni om att få böcker i present?

Ed är 19 år och utan framtid. Han bor ensam med sin illaluktande hund Portvakten, kör taxi olagligt,  spelar kort på fritiden och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Ingenting händer i hans liv. Tills en dag han hamnar mitt i ett bankrån. Efter bankrånet dyker det plötsligt upp ett spelkort i hans brevlåda med tre adresser och klockslag. Vad ska Ed göra? Och varför? Och hur? Och vem är det som skickar kort till honom?

Under förra året läste jag Markus Zusaks omskrivna bok ”Boktjuven” som jag tyckte var riktigt bra. ”Jokern”, som på engelska heter ”The messenger” (egentligen en mer talande titel tycker jag), kom egentligen innan ”Boktjuven”, men har översatts till svenska senare.

Zusak har ett mycket speciellt sätt att skriva. Det är kortfattat. Meningarna är korta. Ibland rumphuggna. Inte alltid grammatiska. Han skriver också som en monolog, riktat direkt från Ed till läsaren, som om läsaren befann sig tillsammans med Ed. Jag är kluven till det berättarsättet, men dras ändå med. Boken är lättläst, men har ändå ett djup som gör att jag ibland får läsa om stycken som jag först läser för fort. Det är spännande att undra vad som ska stå på korten, hur Ed ska agera och vad som ska hända härnäst. Men behållningen är ändå de allra sista sidorna. Det är de som väcker mina funderingar kring boken, och som jag helst diskuterar med de som läst boken. Men det tänker jag inte skriva ett dugg om här. Läs boken istället!

Betyg: 4.

På Bilioz.com så kan man få veta vilka böcker som låg på New York Times bestsellerlista den dagen man föddes.

När jag föddes låg ”The secret of Santa Vittoria” av Robert Crichton högst upp på listan för skönlitteratur. På faktalistan låg ”Everyting but money” av Sam Levenson.  Ingen av dem tillhör de jag läst. Däremot låg också Mary Renault, en favoritförfattare i gymnasiet, på listan. På listan låg även  James Clavell.

Vilka böcker låg högst på listan den dagen du föddes?

Helena och hennes man köper en gård i Norrland, där Helena vistas som sommarbarn, för att driva ett hotell. Äktenskapet går i spillror, och maken flyttar. Kvar står Helena med ett hotell och en olycklig tonårsdotter. Finansmannen Anders har haft en framgångsrik karriär, men på vägen känns livet allt mer meningslöst. Efter en bilolycka vaknar han upp på sjukhus, och minns efter ett tag att han medvetet kraschat bilen. Efter sjukhusvistelsen fortsätter han sin jakt på prylar och tar in på ett hotell i Norrland. Hotellet som Helena driver.

I mötet mellan Helena och Anders ställs mycket på sin spets. Både för dem och folket runt omkring dem. I bygden där hotellet ligger finns många händelser begravda som kommer till ytan. Helenas sommarbarndomsvän Anna-Karin, bygdens original Verner och Helenas tonårsdotter Emelie har alla sina upplevelser som de döljer, och det som döljs för dem.

Jag har läst några av Karin Alvtegens tidigare böcker för många år sedan och tyckte inte de var särskilt bra, och det var med viss tvekan jag började läsa den här. Men jag blev mycket positivt överraskad. Alvtegen har ett språk som går rätt in, enkelt men ändå uttrycksfullt. Människorna i boken är verkligen människor, hon har lyckats med alla karaktärerna – något som jag tycker är ovanligt.  För min del är det nog Helena som går rätt in i mig. Historien är lågmäld och kanske inte så mycket ”händer” egentligen. Men när jag lägger ifrån mig boken är jag en upplevelse rikare.

Betyg: 4

1998 mördar Travis Boyette en populär cheerleader i Sloan, Texas. Han begraver kroppen, och väntar sedan på att bli upptäckt. Men polisen arresterar Donte Drumm, en lokal fotbollsstjärna, som inte har någon koppling till brottet. Men han erkänner och döms till döden. Nio år senare ska han avrättas. Fyra dagar innan avrättningen så kommer Travis Boyette till en präst, Keith Schroeder, i Kansas och erkänner sitt brott. Han har en hjärntumör och vill nu ställa allt till rätta. Eller vad är det han vill? Och vad ska Keith göra?

”The confession” är en klassisk Grishamroman. Den har alla ingredienser. Hängivna advokater utan ordning på sitt privatliv. Dribblande med överklaganden, vittnen och en historia om vad som egentligen hände. En utomstående som dras in mot sin vilja. Och förstås en tydlig ståndpunkt mot dödsstraffet. För det är egentligen storyn i den här romanen. Dödsstraff innebär också en risk att man avrättar oskyldiga.

Jag gillar Grisham, har alla hans böcker (på engelska) i bokhyllan. Han har enkla koncept, och en förmåga att driva handlingen framåt. Språket är enkelt, men fyller sin funktion. Jag tyckte ”The confession” hade vad jag förväntar mig av en Grishamroman. Och det är positivt. Men ändå kändes den på tok för lång. De 418 sidorna hade kunnat vara färre. Här och var går historien på tomgång. När man för femtioelfte gången får läsa om Keiths ångest, Travis tricks och Dontes advokats Robbies frustration så känns det lite för mycket.

Den får betyget 3.

I den här bloggen kommer jag att skriva om böcker och det som relaterar till böcker, t.ex. filmatiseringar. Välkommen!